Tetiana Prykhodko, 32, är marknadschef på en reklambyrå i Kharkiv och Tanya Medvedeva, 29, jobbar med sociala medier på samma företag. De levde ett bra liv, innan allt slogs i spillror den 24 februari.
– Den 23 februari är en stor helgdag i Ukraina och alla var ute och firade. Vi levde som vanligt och ingen var förberedd på att något skulle hända. När vi hörde de första raketerna var det helt fruktansvärt, säger Tetiana som är den av de två som pratar bäst engelska.
– Jag stannade i sju dagar i kriget men jag kände till slut att om jag inte lämnar nu som kommer jag att bli fast, så jag bestämde mig för att fly. Mina föräldrar och far- och morföräldrar ville stanna, så jag tog min hund och lämnade dem.
I oändliga bilköer tog hon sig sakta genom landet mot väst och i staden Ivano-Frankivsk mötte hon sin kollega Tanya som tagit sig dit med tåg. Sen tog det ytterligare två dagar att ta sig till ungerska gränsen. Under hela resa var inte bara Tanya och Tetiana stressade och rädda, utan också hundarna led av ljuden från bomber och raketer.
– Speciellt min hund var väldigt stressad. Det är inte mindre skrämmande för att du är hund, men de kan inte prata. Min veterinär sa att om hon fortsätter att vara så här stressad så kan hon bli aggressiv för lång tid framåt. Så jag fick ge henne lugnande och göra allt för att ta henne till en säker plats.
Den 12 mars kom de till Ystad och fortsatte sen till Norrköping för att registrera sig på Migrationsverket. Men bemötandet där blev inte vad de hoppats på. Någon hjälp med boende eller mat blev det inte.
– De sa: Vi kan inte ge er boende eftersom ni har hundar mer er. När jag frågade vad vi skulle göra sa de att vi skulle ge bort dem. Jag stelnade till. Jag har kört med min hund i tio dagar för att komma i säkerhet och nu säger ni att jag ska lämna bort henne?
– Hur kan ni säga så? Min hund är allt jag har. Jag vet att det bara är en hund men vi har gått igenom något fruktansvärt tillsammans. De här djuren är mer än allt för oss just nu, säger Tetiana.
Nu ligger hundarna Yakov och Yuki i en lägenhet i Norrköping och har fått tillbaka sitt lugn, men det är helt tackvare hjälpsamma privatpersoner. Tetiana och Tanya lade ut ett inlägg på Facebook-gruppen Norrköping för Ukraina och fick omedelbart flera svar från människor som erbjöd dem boende. Flera av dem var män, vilket inte kändes säkert för de två unga tjejerna, så när Ronja Kyndel hörde av sig blev de glada.
– Jag såg att det var många män som kontaktade dem och jag kände att eftersom de är kvinnor skulle de känna sig mer trygga hos en annan kvinna. Jag tänkte på hur jag själv skulle göra i den situationen. Jag har ett extra rum så det är inga problem, säger Ronja.
När hon fick höra historien om hur de blivit bemötta på Migrationsverket och varken fått hjälp med mat eller boende bestämde hon sig för att gå tillbaka dit med dem.
– Jag engagerade mig också under flyktingvågen 2015. Jag minns att det då var bra att ha en svensktalande med sig för att få bättre bemötande och svar på sina frågor, så jag ville följa med.
När de kom dit direkt på morgonen var det inte lång kö, men de möttes av vakter som sa att Ronja inte fick följa med in.
– Vakterna var direkt fientliga, och det här är människor som just flytt från ett krig. Det var till slut en man i receptionen som hörde mig förklara att vi bara ville ställa frågor och som sa att vi kunde komma in.
Ronja fick en del positiva svar, men Tetiana och Tanya har ändå beslutat sig för att lämna Sverige för att istället söka asyl i Norge. I en polsk hamnstad träffade de norska volontärer som ville hjälpa dem och de har fortsatt ha kontakt sen de kom till Norrköping. I kommunen Råde har volontärerna sett till att det är klart med både boende och språkstudier åt dem.
Tetiana har svårt att beskriva sin känslor inför den gästfrihet hon mött i Norrköping, samtidigt som hon blivit besviken på myndigheterna.
– Det känns så tråkigt att klaga på vad som hände på Migrationsverket för personen som sitter bredvid mig (Ronja, reds anm.) är en ängel. Jag får dela på det i mitt huvud, att folket i Sverige är fantastiska, men på Migrationsverket sa det åt mig att ge bort min hund.
Fotnot: Folkbladet har utan framgång sökt Migrationsverket för en kommentar.