Hösten på väg att bli som vackrast
NORRKÖPINGMåndag förmiddag var ju bedövande vacker, överallt denna höstliga skönhet.Guld och glöd, blomster i sen färgprakt, alla dessa lövmattor... På Rosenborgs koloniområde flammar en lönn så grant. Samuel Sehler kommer med ett fång rudbeckia, som ska sättas om.
Samuel och Karin Sehler har höstens begynnande färgprakt omkring sig på Rosenborgs kolonilottsområde. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto: Fotograf saknas!
Intill honom höjer sig delvis utblommade solrosor över täta rabatter med ljusröd krysantemum. Därbakom glöder den stora lönnen, bland alla de ännu gröna trädkronorna.
På en vecka
- För en vecka sen syntes inget rött alls. Det har inte varit någon ordentlig frost ännu, det är ju frosten som påskyndar processen. Men nu kommer det.
- Växterna har sina olika strategier. Björkarnas blad gulnar, när det är torka. Då kan björkarna göra sig av med två tredjedelar av bladen, för att spara på vätskan, säger Sehler.
Tillsammans med hustrun Karin har han haft två lotter här på Rosenborg invid Fyrby i ett tiotal år nu. Fortfarande har de en del i jorden, som väntar på att tas upp - morötter, kålrötter, rödbetor.
Men vi far mot Folkparken, äpplen och rönnbär lyser röda på vår väg. I parken drar den mest behagliga, syrliga vind genom lövverk fyllda med allt fler stråk av gyllene, och av rött.
Viss fåglalåt hörs. Men det är bara lite talgoxar och mesar som håller kontakten, förklarar experten för oss.
<b>Ina på promenad</b>
Bladen singlar, stillsamt men så att säga bestämt, från gren. Ner över schäfertiken Ina, där hon går dagliga promenaden.
- Ina bryr sig inget speciellt just om hösten, förklarar matte Kirsti Tuffin för oss.
- Men första snön, det är det märkvärdigaste på hela året för henne. Då blir hon helgalen, när hon får springa efter snöbollar.
Och så börjar Kirsti Tuffin tala om kontakter med Folkbladet under sina år inom äldreomsorgen, 80-talet mest. Om Gudrun Mayr, som var en så duktig journalist och om hur Kirsti övertalade greve Magnus Stenbock på Herrborum att ta emot Gudrun från Folkbladet, som den gammalmodige greven annars såg lite rött inför och hur det hela sedan blev så lyckat och trevligt, och hur Kirsti och Gudrun och fotografen "Bonne" sedan också blev inbjudna på nyårssupé hos greven... Ja, det var roliga tider tider det.
Men nu drar Ina i kopplet så det står härliga till och skäller glatt mot en vit Jack Russell (talar Kirsti om för oss att ta det är) på andra sidan gräsmattan.
- Jag kallar honom för "tappre soldaten Svejk" för att han är så envis, han ger sig aldrig. Ina och han älskar att leka med varandra.
Så farväl Ina och Kirsti... och vi vandrar vidare, och står med ens inför en som nog har lite andra tankar i huvet än de höstogräs, som han just är i färd med att rensa bort.
- Jo, det var ju match i lördags. Första matchen i a-laget på ett tag, eftersom jag varit skadad. Tyvärr fick vi ju stryk, men för mig kändes det skönt att få göra ett mål. Och skönt att foten höll, säger Daniel Åkervall.
Han reducerade till 2-4 i 77:e minuten, när Sleipner föll med just de siffrorna borta mot Ölme. Kunde ha fått en straff också strax efteråt, läser vi i Folkbladets matchreferat.
<b>Något dyker upp</b>
Daniel är bara 20 år och bör ha många år framför sig som fotbollsspelare, om bara foten håller - han har haft krångel med den genom åren. I fem månader har han nu haft säsongsjobb hos Enista, vad han ska göra sedan vet han ännu inte.
- Men det dyker väl upp något. Fotbollen kanske, säger han förhoppningsfullt.
Vartefter tätnar molnen på himlen den blå, det börjar blåsa upp. Löv och småskräp far längs marken. Blir väl av all denna skönhet en riktigt ruskig höst, vad det lider. Regn och blåst. Och snö. Men sen så är det snart vår igen, och alla fåglar kommit ren... Vänta bara, så får ni se.
Så jobbar vi med nyheter