Ända sedan hon var liten har hon drömt om att ge sig i väg och göra en insats för behövande i ett annat land.
Men när hon var ung blev det aldrig av och sedan kom livet emellan berättar Marta Rynkowska.
Hon gifte sig, skaffade barn och åren sprang i väg.
Tankarna på att vara volontär fanns dock kvar där och nu kände hon att det var dags att göra slag i saken.
De senaste två åren har hon sparat ihop semester. Allt för att få chansen att resa till Afrika och arbeta – och i november bar det äntligen av till Tanzania.
– Det här är något jag väntat länge på att få göra, men det är svårt att förbereda sig på vad som väntar. Det är så fattigt så det är svårt att förstå. Det var tufft att se, säger hon.
Marta hjälpte till på såväl dagis som skola och fritidsgård och fick prova på att göra lite av varje.
Det handlade framför allt om att vara ett stöd till de få lärare som fanns där.
– De har inga resurser och knappt något material att arbeta med. De fick dela på pennorna till exempel. Jag tog med mig pennor, målarböcker, allt möjligt så att de skulle ha något att jobba med, men det kändes som att det jag gjorde var otillräckligt.
Även om det var fattigt och på många sätt eländigt upplevde hon också en väldig värme och gemenskap bland människorna hon träffade.
– Alla var väldigt glada och alla pratade med alla på ett sätt som inte är så vanligt i Sverige. Här hemma är det lite tvärtom. Vi överkonsumerar allt och förstår inte hur bra vi har det. Ändå känner vi oss olyckliga och ensamma. I Tanzania tog barnen tog hand om varandra också. Det var en pojke som inte hade några ben, men hans bror bar honom till skolan varje dag. I skolan hade han en rullstol och det var barnen själva som hjälpte till och såg till så att han kunde vara med på allt de gjorde. Han var aldrig ensam. Det var kul att se.
Erfarenheterna från Tanzania har inte bara gett nya perspektiv på saker och ting, det har också fött en vilja att göra mer.
Marta ska bland annat bli fadder till ett av barnen hon träffade där och hon har redan börjat planera för ytterligare en vända som volontär.
Dessutom uppmuntrar hon nu andra att testa på det.
– Framför allt män och kvinnor i min ålder. Man tror att det är bara unga som är volontärer men alla kan hjälpa till. Det behövs. Det är när man är i den här ålder man verkligen är redo för det, säger hon.