Så är det. Och så har det nästan alltid varit. Den alltför tidigt bortgångne Anders Isakssons mäktiga fyrbandssvit om Per Albin Hansson bär syn för sägen. Socialdemokraterna är ett stort parti som har förmågan att dra till sig folk av alla de slag. Tyngdpunkten i partiet är hur som helst mittfältet. Det är där väljarna finns.
I dag är det 28 dagar vill riksdagsvalet. Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin är på många sätt väldigt lik sina företrädare. En månad före ett val är uppgiften given. Kärnväljarna ska mobiliseras. För att lyckas med mobiliseringen krävs en aggressiv och systemskiftesintresserad Höger som kan misstänkas hota tryggheten för breda medelklassgrupper.
Sveriges politiska borgerlighet har beredvilligt ställt upp som högerspöke så fort det närmat sig val. Människor har vant sig vid en närmast allomfattande offentlig trygghet. Socialdemokraterna har stått som garant för tryggheten medan Högern har hotat tryggheten. Därför vinner S de allra flesta val.
Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i ledningen för Moderaterna är situationen något annorlunda. Möjligen har dock Reinfeldt nu gått i samma fälla som så många Högerledare gjort före honom. I sitt tal på Slussen i Stockholm förra lördagen utlovade Reinfeldt fortsatta skattesänkningar. Någonstans i något dokument har Moderaterna också präntat ner att de eftersträvar ett Sverige där skatteuttaget är nere på medeleuropeiska nivåer. För att nå till den nivån krävs – hävdade Mona Sahlin i sitt tal i Tantolunden förra söndagen – skattesänkningar på ungefär hundra miljarder kronor utöver de hundra miljarder som skatterna redan sänkts med. Socialdemokraterna har räknat ut att ett sådant inkomstbortfall för staten motsvarar avskedanden av var tionde anställd i den skattefinansierade trygghetssektorn. Denna omständighet var ett huvudnummer i Mona Sahlins anförande på valupptakten i Stockholm i fredags. Vilket fick till följd att Fredrik Reinfeldt i går upprört fick förneka att han och Moderaterna planerade sådana skattesänkningar.
För första gången på länge var Reinfeldt därmed på defensiven. De Socialdemokratiska valarbetarna har därmed försetts med mobiliserande argument. Överdrivet eller ej; det är ingen tvekan om att den Moderata alliansen myrsteg för myrsteg är i färd med att skapa ett något mer privat samhälle. Det är inget rövarsamhälle där djungelns lag regerar som planeras. Men Moderaterna ser gärna ett samhälle där den enskilde har ett större enskilt ansvar för sin välfärd och sin trygghet. Vilket även betyder att det offentliga något tonar ner sitt ansvar för den enskildes trygghet.
Vänstersossarna har alltid fnyst åt allt tal om de Nya Moderaterna. Det är samma gamla Höger som vanligt; så har det låtit. Så är det förstås inte. Vänstersossarna spelar dock en smått obetydlig roll i dramat. Var och en som tvekar över detta kan studera Vänsterpartiets opinionssiffror. Vänsterpartiet är åsiktsmässigt tämligen synonymt med Socialdemokraternas vänsterfalang. En försvinnande liten del av medborgarna är beredda att ta till sig argument från politikens flyglar. Detta gäller även högerflygeln. Folk som i huvudsak har det bra och som känner sig rimligt trygga vill inte ha några radikala systemskiften. Moderaternas samhällsbärande mittenposition är därför hävstången för valseger den 19 september.
Nu har Mona Sahlin fått tillfälle att ifrågasätta Mittenmoderaterna. Reinfeldt tvingas försvara sig mot anklagelser om att vilja hota välfärd och trygghet. Kanske bytte valrörelsen skepnad i går? Otroligt är det inte.
Moderaterna har haft kommandot under lång tid. Långt ner i de Socialdemokratiska kärnväljarleden har den dominerande problembilden i politiken bestått av den egna sidans partiledare och dess val av samarbetspartners. Folk har lagt sig på soffan och/eller börjat snegla mot de Moderata valsedlarna. Nu kan det bli ett annat ljud i skällan. Högerspöken är mobiliserande.