Men Debussy och Mendelsohn, och de förnämliga solisterna - Sylvaine Wiart (piano) och Jaroslav Sonsky (violin) - i all ära; allra starkast var det anförande, som Mirjam Kellerman höll.
Själv född i Sverige, men som barn till polska judar som överlevt Förintelsen. Modern kom till Auschwitz/Birkenau, där de överlevande utrymdes inför Röda arméns befriande intåg den 27 januari.
Hon var då en av de få, som överlevde också den följande tre månaders skräckmarschen genom ett Europa i spillror, till ett annat fasans näste - Bergen-Belsen.
Hon överlevdeEn av Folke Bernadottes vita bussar förde henne till Sverige. Så småningom utbildade hon sig till undersköterska, och hon mötte sin blivande make. Familjen, där tre flickor kom till världen, bosatte sig i Västerås.
Förintelsen fanns där som en ständig, obeskrivligt fasansfull realitet. Men likväl:
- Jag växte upp i ett hem, där man aldrig talade om Förintelsen. Vi talade heller aldrig om mina föräldrars bakgrund, aldrig om deras släkt. Hela mammas släkt försvann i Förintelsen. Men hur sörjer man en hel släkt?
På denna totala tystnad blev Mirjams reaktion att läsa allt, som hon någonsin kom över om Förintelsen, hon blev som besatt av den. Och hon kände som ett tvång att bli det ljus i världen, som hennes invärtes så trasiga föräldrar så innerligt väl behövde.
Söka sina rötterDen uppgiften var, kunde man förstå, inte så lätt. Någon riktig barndom fick hon aldrig. Efter en kris i vuxna år insåg hon, att hon måste söka sina rötter. Hon bara måste. Och hon måste då åka till detta Polen, som hade hatat judarna så.
Att åka ensam var alltför svårt... och till slut blev det så, att Mirjam Kellerman arrangerade en resa för de 47 personer som de till slut kom att bli.
Sedan dess har hon besökt Polen tolv gånger till, hela tiden i Förintelsens spår.
- Och den vägen har jag också kommit att förstå mina föräldrar. Och förlåta dem för den barndom, som jag aldrig fick.
