Flytten från Göteborg var en flykt. Jag hade ingenting. Varken att förlora eller i min kartong ombord på det årets första tåg bort och ut från en stad som pissat åt mitt håll i drygt tio år.
Jag flyttade helt enkelt.
Den 17 september 2003 hade jag premiär i Norrköping på en soloföreställning jag skrivit, Ord som makt och tröst.
Jag satt på hotell Scandic Nord och drack starkcider. Vi var inbokade på 52 orter. Riksteatern producerade. Jag skulle åka runt i en vit Volvo och checka in på fina hotell i solglasögon. Jag skulle dricka öl. Jag hade fyllt 30 och tänkte leka av mig den sista rommen. Så var planen. Tills jag mötte Jonna den där kvällen på Kulturkammaren som med sina ögon svepte undan varenda löjlig plan jag haft.
Jag satt på hotellrum över hela landet och pratade med henne i telefon. Till hotellet i Arvika faxade hon en ritning över lägenheten vid Gamla Rådstugugatan och den hade snedtak och balkong och ett arbetsrum och någonstans långt bak ekade ett löfte om ett riktigt liv efter alla de där åren i nedbrytande isolering och missbruk. Man kan gott säga att Jonna räddade livet på mig.
Så när resorna tog slut senare det året beslöt vi att flytta ihop i den där lägenheten med utsikt över Motala Ström. Nu står ett hyreshus på platsen men 2004 när vi flyttade in låg det en parkeringsplats där. Vi hade fri sikt.
Vi förlovade oss i Paris i januari 2004 och flyttade ihop utan att egentligen känna varandra. Fantastiskt modigt, alldeles rätt och alldeles underbart.
I början hade jag kvar mitt hemska lilla rum vid kyrkogården i Göteborg. Som en sorts försäkran om helvetet. Jag sade upp den sedan. Det gjorde jag rätt i.
Jag hade varit i Norrköping flera gånger innan och alltid gillat staden. Som en sorts något kargare, lätt deppig lillasyster till Göteborg. Nu tog jag promenader och förundrades över hur vackert det var. Fabrikerna, vattnet, träden, promenaderna. Ljuset över hustaken en sommarkväll.
Långsamt, oändligt långsamt, lyckades jag skaka av mig all förnedring. Både den jag åstadkommit själv och den som mediala och kulturella instanser i Göteborg tvingat mig in i.
Den första som hörde av sig var Tobias Almborg, nu på Östgötateatern. Då ledde han Teater Cayenne tillsammans med Åsa. Han undrade om jag ville skriva en pjäs. Jag tackade ja direkt. I september 2004 bodde vi i Italien en månad och där skrev jag Krig Hela Tiden som sedan spelades i de nedlagda fabrikerna där SR och SVT ligger idag. Olle Ljungström och Stry Terrarie skrev musiken och det kom bra med folk och Tobias, regissör Magnusson och Niklas Angerborn lyfte mitt manus till fina nivåer.
Fler som hörde av sig. Christer Sandberg på Folkbladet. Och Titti Elm på SR.
I stort sett alla på SR Östergötland och Folkbladet. De gav mig chanser som jag blivit förvägrad under så lång tid i Göteborg. Jag är väldigt glad och tacksam än i dag för deras tillit.
Hela 2004 och halva 2005 lärde vi känna varandra, jag och Jonna. Jag drack fortfarande, fast bara med krampaktig tristess.
Sommaren 2005 blev jag nykter. På hösten gav jag ut romanen Flyktsoda. Producent Linda Moberg hade en fin utställning med alla mina böcker och en del andra grejer jag lyckats hitta.
Jag uppträder flera gånger på Kulturkammaren, som då var ett spännande och viktigt alternativ i stadens kulturliv.
Jag sände lokalradio också, vilket var fantastiskt roligt. 2005 fick jag Norrköping Stads Kulturpris och jag var (och är) stolt som en tupp över det.
Jag hade aldrig fått något pris förut. I Göteborg hade jag levt och verkat, gett ut böcker, under hela mitt liv men media och makt kunde inte ens orka gäspa åt min gärning.
Här i Norrköping fanns plötsligt en sorts karg nyfikenhet, en sorts "Jaha, och vem fan är du då-känsla" som jag alltid älskat. Norrköping är vad Göteborg inbillar sig att vara.
2006 är ett sorgligt år för oss. Vi förlorar två för tidigt födda barn under loppet av ett halvår och under några veckor vet vi ärligt talat inte hur vi ska överleva.
Men vi gör det.
Jag ger ut boken 43 Dikter, min första diktsamling på nästan tio år.
Vi flyttar till det fina sekelskifteshuset nästan längst ner på Kristinagatan och jag skriver boken Svarta Vykort som också blir en pjäs.
I januari 2007 börjar jag sända Karlavagnen i P4. Det gör jag fortfarande ibland. Det är väldigt roligt.
Jag blir Årets Östgöte också, vilket säkert är en liten löjlig grej, men jag ringde varenda människa jag kände och berättade. Det var stort för mig. Jag är en inflyttad. Jag är inte härifrån och ändå har jag fått känna den värme och kärlek som invånare i den här staden har, det är en stor, stor ära. Jag förstår Lars Stjernkvist. Det är något magiskt med den här staden. Det finns en lätt dov tillit som jag aldrig upplevt någon annanstans.
Jag har inte längtat till Göteborg en enda minut sedan jag flyttade hit. Det var som att komma hem. På riktigt. Jag har aldrig känt mig så hemma som här i Norrköping. Under alla de här åren har jag alltid varit extremt tydlig med att jag bor här och inte i Göteborg eller Stockholm. Jag har försökt lyfta staden varje gång jag fått en chans i det offentliga samtalet.
Bland det roligaste jag gjort var det sista jag gjorde på en scen, nämligen att dela den med min hjälte Wayne Hussey från The Mission och The Sisters of mercy i oktober 2010.
För ett år sedan flyttade vi till Fleminggatan, tornhuset där, med utblick över strömmen.
Nu ska vi flytta till Stockholm. Jag har fått ett nytt arbete som kräver min närvaro där. Jag har blivit ombedd att inte berätta om det jobbet ännu, så jag gör inte det.
Det är ingenting som kommer förändra världen, men det är ett hederligt och bra arbete. Ni får veta sedan, om ni vill.
Det är dags att dra vidare. Det är alltid lite sorgligt att dra vidare. Särskilt den här gången.
Jag älskar Norrköping. På riktigt. Jag har fått så mycket sedan jag flyttade hit. Det är ingen överdrift att påstå att hela mitt liv vände sedan jag flyttade hit. Jag höll ett tag till och med på att börja hålla på IFK, som inbiten gammal Öisare... Då fattar ni hur djupt kärleken till den här staden gått.
Ibland känns det som jag älskat Norrköping mer än Norrköping älskat sig själv. Det finns en underbyggd arbetarkänsla kvar i staden, ett sorts skrapande med foten och mössan i handen. Inte är vi något att ha... Inte kan vi... Inte ska vi...
Det blev extremt tydligt i diskussionen om Norrköping som kulturhuvudstad. Ett projekt som jag tror hade varit som klippt och skuret för Norrköping. Men gubbgnället vann den gången. I förlängningen förlorar dock alltid gubbgnället. Det är alltid en tidsfråga.
Mina kanske viktigaste relationer har jag haft med städer. Rom, Venedig, Göteborg, Norrköping.
Kärlek ju!
Nu flyttar jag med familj till Stockholm. Det är ingen stor sak i den stora världen, kanske inte ens i den lilla. Men jag vill ändå skriva och tacka alla er som genom de här åren visat mig och min familj värme och glädje och värme.
Jag vill tacka Norrköping för att ni gav en halvt uträknad gammal fyllodiktare från västkusten en ärlig chans. Jag har er och den här staden att tacka för i stort sett allting.
Nu ska jag fortsätta sprida Norrköpings ära i huvudstaden. I varje läge jag får kommer jag rakryggad och lycklig förkunna den här stadens stolthet och betydelse.
Under tiden får ni gärna lära er att göra det själva också, Norrköping har framtiden för sig.
Vi läses.