Harryson i rollen som Peachum "en tacksam typ"
- Jotack, det blir utmärkt med kålpudding. Så sitter vi där, vid lunchbordet och han är mer avspänd än både intervjuaren och fotografen. Fråga på bara.
Önskeroll? Njäe, jag har nog fått göra dom flesta. Skulle vara nåt av Shakespeare då, jag vill alltid spela Shakespeare! FOTO: ANDREAS SKOGH
Foto:
- Det är ju en del av jobbet, det är min publik och det är ganska trevligt. Det hör till marknadsföringen också, nu är det musikalen som gäller.
Det handlar det alltså om då han är värd för föreningsprogram, gäst på Rotary eller hos Thalia ("det var för pappa"), för konserter, för jippon och fester, middag hos biskopen eller någon välgörenhet. Där han ska sprida glans.
- Oftast är ju människor så trevliga, men det är klart, det är mycket att hålla ordning på och ibland behöver jag vara ifred.
Då går han inte ut. Bara till kompisar som har krog, i Göteborg, dom ser till att han får ett bra hörn. I övrigt har han skaffat en agent med rätt att säga nej.
Men mest nej blir det till hemmets lugna vrå i så fall. Fast han försöker trappa ner.
- En konsertturné har jag skjutit fram ett år.
<b>Målet klart</b>
Han är ju Norrköpingskille som alla vet, hade skådespelarparet Margreth Weivers och Bertil Norström som "extraföräldrar", flyttade till pappa John i Göteborg vid 15 års ålder, det var i början av 60-talet. "Han fick lov att ta emot mig, jag visste sen barnsben att jag skulle till teatern".
- Men här var jag ju mods och höll till i Hörsalsparken och tidningarna skrev. Vi gjorde ingenting, men det räckte att vi fanns. Det spred lite skräck tror jag.
Så är han fortfarande kompis med killarna i Scarlet Ribbons, minns gänget runt Bredgatan där mamma ännu bor, och brorsan.
- Och den här stan, det var ju mörker och elände här då, inte bara med industrierna och det stängda, folk var också så dystra, säger han. Pest. Nu är det precis omvänt.
<b>Burkad sång</b>
Nästa omgång av tv-succén Så ska det låta är redan burkat och klart.
- Vi gör ett halvårs program på två veckor. Nu känner vi varandra så bra och det går väldigt smidigt att jobba. Samma människor och förresten är ju de flesta artister desamma också ...
Med inspelningen gör det inget att man kommer av sig.
- På scenen går det där alltid att ordna ändå, men vi har väl alla hört sångare som trallar några strofer. Siwan (Malmqvist) har väl aldrig kört en låt helt igenom och Lasse (Lönndahl) säger detsamma ...
Och visst gillar han det. Han lyser upp väldigt då han börjar prata om den nya utgåvan av tolv cd med schlager som börjar vid 20-30-talen.
En badrumssångare?
- Jag sjunger överallt, alltid, säger han. Självklart.
<b>Stadsteatern först</b>
Nu firar han 40 år på scenen. En karriär som alltså började i Göteborg, (utom som statist på Norrköpings stadsteater förstås) mitt i Kent Andersson-Bengt Brattiden med ny radikal teater, fortsatte med Dramatens scenskola, engagemang som också inkluderar Operan, sa upp sig när Dramaten började stavas Ingmar Bergman, ("det blev förlamande") det blev Stockholms Stadsteater, lite Riks, mycket Folkanrevy hos Kar de Mumma, men egentligen har han varit frilans i 30 år.
- Jag är visst tjänstledig från Dramaten och finns kvar där på nån lista. Lasse Pöysti ville ha mig till Mumintrollet men då hade jag annat.
Han minns och berättar om gamla skådiskompisar, Stig Järrel, Holger Löwenadler, Georg Rydeberg. Ett underbart gäng. Och kommer på så mycket att han börjar tala om memoarer.
- Men dom som är lite yngre vet ju inte vilka jag talar om, konstaterar denne 54-åring med lite förvåning.
<b>En kul typ</b>
Peachum då, aktuell i Tolvskillingsoperan och Peters nästa stora scenframträdande. Peachum som förvirrar folk med sitt omständliga språk. Han jagar Mackie Kniven som förfört hans dotter. Hämnd och girighet styr hans gärningar och hela pjäsen handlar om att människan är ond, alla bara stjäl.
- Det är en tacksam roll då. De snälla och rara är inte så roliga att spela. Det här är en mer komplicerad karaktär.
En som bestämmer
Peter Harryson har en hustru sen 31 år tillbaka, barnen Oskar och Beata, båda på olika jobb inom teatern.
Och efter premiären fortsätter Peter att skriva på sin bok om London (har varit där jättemycket sen -66), de flesta önskeroller har han redan gjort men tycker att man ska spela mer Shakespeare, mer vers på scenen!
- Men där har man de unga emot sig, dom gillade inte att behöva tala på vers när jag var lärare på scenskolan i Malmö, fast dom var så begåvade! Det var ju Rikard Wolff, Björn Kjellman - men det låg väl inte i tiden.
Till slut: När man är rik och berömd, får man göra vad man vill då?
- Ja, kanske lite mer än annars. Här är väl både gott och ont. Men till sist måste man ändå göra som frun och barnen vill ... Fast visst är det lite lättare att ha roligt tror jag.
<span class=rub>Associationslek med Peter Harryson:</span>
<B>Ingmar Bergman?</B>
- Rasande skicklig, men står inte ut med kulten kring honom.
<B>Sleipner?</B>
- Haha, spelade ju hockey där en gång, men jodå, lite klappar hjärtat för dom också.
<b>Raggmunk?</b>
- Något av det bästa man kan få.
<b>Västkusten?</b>
- Hemma. Jag bor ju där.
<b>Gula Änkan?</b>
- Det finns bättre champagne, min egen till exempel. (Från del av vingården i provinsen Champagne.)
<b>John (Harryson)?</b>
- Farsan. Och morfar.
<b>Hälsoprofil?</b>
- Vad är det? Något med att må bra? Det gör jag i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter