Härliga Håkan men Timbuktu var vassast
NORRKÖPINGEn tvåa, en trea, en fyra och en femma. Kalas-premiären i torsdags var något ojämn, tycker Folkbladet. Bäst var Timbuktu, som väckte den lite sömniga publiken till liv med hjälp av glädje, kärlek och fest.
Han har nåt som dom andra inte har.
Några låtar in i göteborgarens spelning på Kalas-premiären står jag mest och tjurar. Över bokningar lika spännande som träslöjd (de mest populära P3-artisterna plus den mest meningslösa av den senaste hyperna). Över dåligt och lågt ljud. Och över Håkans - som det verkar - vilja att göra Manu Chao-versioner av alla sina sånger.
Fast - det är klart - det kan inte vara lätt att spela tio minuter efter Timbuktus urladdning. Så Hellström kanske kan ursäktas för en oskarp spelning med motiveringen Timbuk-komplex.
<b>Rövkickande euforiskt</b>
Men så händer något. En rövkickande euforisk "Mitt Gullbergs Kaj Paradis", en makalöst vacker "Det Är Så Jag Säger Det", en "Visa Över Vindens Ängar" som utvecklar sig till en pulveriserande "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg". En hiphop-pionjär från Norra Botkyrka som gästar "Kom Igen Lena". Och ett riktigt Kodak Moment när Håkan själv med en gitarr tar plats på scenen för att inleda "Vi Två, 17 År".
Så till sist är det som det brukar vara när den här märkliga artisten spelar. Både magiskt och tragiskt. På en och samma gång.
Okej, det kanske aldrig mer kommer att bli som den där kvällen för några år sedan, på den numera nedbrända klubben som då hette DG36. Håkan kanske inte kan skriva låtar om att vilja byta plats med vem som helst "på sekunden" med trovärdigheten i behåll längre. Och han kanske har sålt sig till allsångs-Lucifer.
Fast det är bra ändå. Det är väldigt, väldigt bra ändå.
Det är nämligen någonting speciellt med den där Håkan.
Så jobbar vi med nyheter