Här råder lyckliga tider

Gustav Adolf är dagcentralen, som omvandlades till pensionärsförening när kommunen skulle spara in på den. Som alternativ kom då den anställde Jan Svensson med förslaget, att enheten skulle drivas vidare med honom som ensam personal. Medan då pensionärerna själva skulle göra resten.
Det var 1992 det, och sagt och gjort. Rosa och Anna-Märtha har båda varit med i stort sett från början. Efterhand har verksamheten växt. Kommundelsnämnd City står för hyran, numera på Trädgårdsgatan 33, liksom för Jan Svenssons lön. Men pengarna till aktiviteterna drar medlemmarna in. Mycket av det praktiska arbetet gör de själva.
Därigenom blir det hela också så roligt. Att man själv behövs, och inte en massa personal som tar hand om en.
- Nej, för här blir det i stället vi som får ta hand om Janne ibland, skrattar Anna-Märtha.

Fem dagar i veckan
Föreningen har nu 120 medlemmar och öppet fem dagar i veckan, med rader av aktiviteter varenda dag. Frågesport, matlagning, underhållning, syförening, gymnastik, spelhåla, bingo varje torsdag (då kommer också folk utifrån) och mycket mer. Och så har man möten: I styrelsen, programklubben, reseklubben...
- De allra flesta har en uppgift, och det är också vad man vill, säger Jan Svensson. Men efter förmåga, ingen behöver göra mer än hon eller han har lust till.
Just denna dag är det lite extra roligt. Festmåltid har man som sagt en gång i månaden, men nu i maj är det samtidigt hattparad. Så där sitter ett 60-tal personer utstyrda i alla möjliga hattar, medan stämningen stiger.

Spontan dans
Och allt detta till musik. Här framträder Hasse Wahlqvist, Estrid Eliasson och Arne Landström - själva medlemmar i föreningen - med skillingtryck och annat lagom gammalt. Snart dansas det spontant till "Hjalmar och Hulda".
- Roligt att höra dig sjunga Hasse, säger plötsligt en av karlarna i pausen mellan "Elvira Madigan" och "Så bister kall sveper nordanvinden". Kommer du ihåg när vi var ute och dansade förut, då sjöng du aldrig. Men nu, det är roligt...
Vi får vi en pratstund med några av dem som drar lasset. Rosa Glad (tillika ordförande) och Anna-Märtha Nilsson (kassör) har jobbat för fullt även med det här kalaset, de är fyra-fem kvinnor som står för dukning och allt sånt.
- Visst är det mycket arbete, säger Anna-Märtha. Men vi skulle inte klara oss utan våran Janne, han är fantastisk.

Med glatt hjärta
Rosa är här varenda dag, och Anna-Märtha alla dagar utom fredag. Och de tycker det är så roligt att ha den här föreningen.
- När jag blev ensam för nio år sen var det inte roligt, men nu hänger jag här varje dag, säger Rosa. Varje gång går jag hit med glatt hjärta, och två systrar och en bror har jag också lockat hit. Sen känns det bara skönt att sitta hemma själv om kvällen, då törs man ju ändå inte gå ut.
- Det är fantastiskt bra, att få ha det så här, tillägger hon. För man vill ju inte ligga barnen till last.
- Nej, de har ju sitt, säger Anna-Märtha.
Och de pratar om sammanhållningen, här är det inga kotterier utan alla pratar med alla. En av hemligheterna bakom det är kanske, att man alltid handhälsar. Här är det ingen, som vare sig kommer eller går obemärkt.

Varför så unik?
När man ser hur bra det fungerar kan man undra lite över, att en sådan här förening ska vara så... ja, till och med unik. Men tänker man efter så är det ju inte så enkelt. Alla är förvisso inte lika klippta och skurna för uppgiften som Jan Svensson, eldsjäl och underhållare på en och samma gång. Och det krävs mycket både tid och arbete för att få upp en verksamhet till den här nivån.
- Visst, i stället för att göra ingenting ska pensionärerna göra allt, säger Jan. Det är inte så självklart, det går inte på en gång.
Och hela tiden måste föreningen själv dra in pengarna till sin verksamhet - med bingo, lotterier, auktioner, servering... Så har man ju, oundvikligen, sina frånfällen. 1998-2000 avled 40 av medlemmarna, ändå har man sedan dess ökat antalet från 98 till 120.
- Jag brukar stå vid apoteken och andra ställen och dela ut information om vår verksamhet, säger Jan. Många ensamma vet inte om att det här finns. Men visst blir det en ständig jakt på nya medlemmar.
Även från kommunal synpunkt är Gustav Adolf något högst förträffligt, och Kommundelsnämnd Citys ordförande Lennart H. Johansson sitter också där och myser under hela festen. Liksom han varit med så många andra gånger.
- Det här är kommunal verksamhet, när den är som bäst förebyggande, säger han.

91-årig yngling
Och runt på dansgolvet som en tätting far 91-årige Gustav Henriksson, som alltjämt har ben som en yngling. Knappt har han dansat färdigt med den ena förrän han bjuder upp nästa. Han hinner inte besvara Folkbladets frågor, eftersom han spanat in en ny partner. Dragspel och fiol spelar han också, hinner vi uppfatta.
Ja, här i Gustav Adolfs pensionärsförening (i kommunal regi, som man betonar) är det så roligt att det är rent märkvärdigt.
Och att Brieost och rödvin kunde gå så perfekt ihop med "Kors på Idas grav", det hade man väl aldrig kunnat tro.

Information till våra läsare

Här råder lyckliga tider