Redan från årskurs fyra är studie- och yrkesvägledningen en del av undervisningen. Fias rum är i hjärtat av skolan och dörren är oftast öppen.
Det är påsklov när vi besöker Navestadsskolan och korridorerna ekar tomma på elever. Det är annars där som Fia Rosén rör sig både före och efter skoldagen och på lunchen. Där emellan tar hon gärna emot elever på sitt rum i hjärtat av skolan. Hennes tjänst är delad mellan 50 procent som studie- och yrkesvägledare och 50 procent som fritidsledare i skolans stödteam. Det är det "bästa jobbet i Norrköpings kommun", tycker hon.
– Det bästa är friheten. Jag har ett pirr i magen varje dag jag går till jobbet. Jag vet aldrig riktigt vad som ska hända, jag har inte full koll, men när jag går hem är jag nöjd, säger hon.
Redan på mellanstadiet hittade Fia Rosén sitt kall i livet. Det var ungdomar hon ville jobba med, och det upptäckte hon genom sitt stora intresse för bollsporter.
– Jag var ungdomsledare i olika bollsporter och var med och arrangerade skolturneringar redan från mellanstadieålder. Jag var bara hemma och åt efter skolan och sen var jag tillbaka i gympasalen, det var dygnet runt i princip.
– Redan efter att jag slutat nian fick jag ett vikariat som idrottslärare på den skola jag just gått på, 16 år gammal.
Hur gick det?
– Fantastiskt bra! Jag kände ju alla redan innan och hade varit tränare för flera av dem.
Efter att ha utbildat sig till barnskötare och fritidsledare och jobbat extra på fritidsgårdar fick hon så fast jobb i Norrköpings kommun.
– Den 7 januari 1998 förändrades mitt liv totalt, för då började jag jobba på Frinavets fritidsgård.
Det låter stort, hur förändrade det livet?
– Då hade jag varit på flera olika fritidsgårdar i stan, men att komma hit ut och känna "Navestad-andan", träffa familjerna, besökarna på fritidsgården. Sammansvetsningen i området. Jag hade aldrig upplevt det förut.
Sen 2010 har Fia Rosén varit anställd på Navestadsskolan och på den delade tjänsten sen 2018. En stor drivkraft har hela tiden varit att få till ett bra samarbete mellan bland annat skolan, fritidsgården, Hyresbostäder och Svenska kyrkan. Det är nu drygt ett år sen de uppmärksammade påskkravallerna i området, och det är omöjligt att bortse från frågan.
Du har jobbat så länge med unga i området, vad kände du när det hände?
– Så fort de öppnat upp området var jag här ute för att kolla om skolan var skadad och se om det var några av våra elever som var ute och var oroliga. Jag frågade poliserna innan om jag kunde hjälpa till på något sätt men de sa att de inte kunde skydda mig, utan att jag skulle lämna området.
Kände du en besvikelse på något sätt?
– Nej, en sorg. Jag såg ganska många av de ungdomar som var på väg ut till Navestad. Det var inte våra. Jag såg ett 40-tal killar i Mirum galleria och ingen av dem var härifrån, sen tog de spårvagnen ut till Trumpetaregatan. Sen givetvis var det en del ungdomar på skolan och en del som gått här tidigare som deltog, men jag såg också vilken mängd människor som kom hit som inte tillhör området. Av alla filmer jag sett i sociala medier på kravallerna så är det få där jag kan säga att "det där är en ungdom jag känner igen", och då har jag jobbat här ute i nästan 25 år.
Hon säger att det var många tankar och funderingar under den första veckan efter kravallerna, men att det i övrigt inte präglat skolan på något sätt det senaste året.
– Sen har det blivit mer när rättegångarna börjat rulla, eftersom det är elever som går här eller har gått här som är med. Det blir en annan diskussion nu.
Vad handlar den om?
– Om straff, och hur det kan påverka framtiden. Man kommer inte kunna söka vilket jobb som helst efter att ha varit med i de här kravallerna och blivit dömd. Så är det.
Tycker de att de får för hårda straff?
– Nej, det är ingen som ifrågasätter det. De har varit på fel plats och gjort fel saker.
Fia Rosén ser det inte som ett kall för henne att jobba i ett utsatt område, men har svårt att se att hon skulle trivas lika bra i vilket område som helst.
– Jag brukar säga, halvt på skoj och halvt på allvar, att antingen så hamnar man i Navestad och blir kvar här ute, eller så jobbar man en kort period och kommer aldrig tillbaka. Det finns inget mitt emellan.
– Det finns människor här som gör saker som är olagliga, men det finns det i alla områden. På det stora hela är sammanhållningen helt makalös och det är det som gör det så häftigt att jobba här.