Här finns det goda boendet för äldre
Det goda äldreboendet finns. På Sankt Persgatan 134 och avdelning 2A. Här finns massor av kärlek, engagemang och inte minst kunskap. Bemötandet är viktigt, precis som viljan att försöka förstå de boendes känslor. - Jag älskar mitt jobb, säger undersköterskan Gjyladije Doka.
Solvieg Djurström tycker det är tryggt att ha sin 92-åriga mamma Cecilia boende här. Personalen, som Mirvete Dardani som pysslar i bakgrunden, är alltid så glad och vänlig.
Foto: Titti Olovsson
Här pratar ingen ur personalen om det psykiskt tunga och ofta mycket svåra arbetet bland de boende. Istället präglas samtalet av alla möjligheter som finns i arbetet och hur väl personalen trivs med de boende och med varandra. - Arbetet med människor ger så mycket. Vi har en bra personalgrupp som strävar mot samma mål. Vi kan prata med varandra om jobbiga saker och reflekterar mycket, berättar Pernilla Grönblom.Personalen ser också till att få saker att hända. För några veckor sedan hade man sin egen Nobelfest. Kräftskiva har man givetvis, liksom man firar Alla Hjärtans dag. Hustrubaduren kommer varje torsdag och på onsdagsförmiddagarna har man sitt eget danscafé. Man har egen elgrill och under somrarna grillar man ofta ute på den stora balkongen.Tryggt för mamma
Är boendet verkligen så bra som det låter? Det tycker i alla fall Solveig Djurström. Hennes 92-åriga mamma Cecilia har bott här sedan i februari 2007.- Personalen är så glad och vänlig. Allt är bra och det känns tryggt att ha mamma här, säger Solveig Djurström.Hon har andra erfarenheter av äldrevården. Hennes pappa tillbringade sin sista tid på Sandbyhov och där trivdes han aldrig. Personalen kändes inte lika engagerad och när Solveig Djurström besökte sin pappa blev han alltid ledsen när hon skulle gå hem.Tina Åströms berömmande insändare är orsaken till vårt besök. Hon instämmer helt och fullt med Solveig Djurström.- I mitt arbete reser jag runt och säljer sjukhussängar. Jag besöker många äldreboende och de ser väldigt olika ut. Ofta är det inte fel personalen, utan snarare på att de är för få på många ställen och därigenom blir stressade. Många saknar också utbildning för det jobb de har, säger Tina Åström.Levnadsberättelse
Hon och hennes anhöriga är tacksamma för att deras Ingegerd fick tillbringa sin sista tid här. - När mamma bodde här var hon i goda händer. Det kändes verkligen som om personalen tyckte om henne.Ingegerds kontaktperson var Gjyladije Doka. Hon betonar hur viktigt det är att ha bra kontakt med de anhöriga, så att de inte känner sig utanför. När någon ny flyttar in, så inbjuds de anhöriga till ett samtal för att berätta om vem deras släkting var före sjukdomen. De anhöriga får en bok, där de kan skriva ner sin släktings levnadsberättelse. Tillsammans utformar personal och anhöriga också en individuell målplan, för hur vardagslivet ska se ut. - Jag älskar mitt jobb men alla passar inte för det här arbetet. Man måste ha ett stort tålamod och kunskap om demenssjukdom, för att kunna läsa av de boende, som när de till exempel använder fel ord, berättar Gjyladije Doka."Änglar"
Annelie Lagerdahl är undersköterska och kollega. Hon trivs också med jobbet.- Vi kan skoja med varandra och skrattar mycket tillsammans, berättar hon. Tina Åström tycker att personalen som tog hand om hennes mamma Ingegerd förtjänar så mycket beröm och uppmärksamhet som den kan få. Hon skrev; "ni fanns hela tiden som ett gäng änglar runt oss" .
Så jobbar vi med nyheter