Det säger Sebastian Rachwalski, jude i Norrköping. Han lyfter fram den antisemitism som dagligen möter judar i Paris, Ungern och i Malmö. Den är samma antisemitism som tvingade honom och hans familj att lämna Polen i slutet av 60-talet, tillsammans med 10 000 polska judar.
– Min pappa trodde verkligen på att bygga ett nytt samhälle med de kommunistiska idéerna. Men han var jude och detta gav honom svårigheter på jobbet. Livet i Polen blev till slut ohållbart, konstaterar Sebastian Rachwalski.
Han efterlyser respekt och tolerans för varandra. Här har skolan en viktig uppgift menar han.
– Skolan kan ge unga människor stöd för deras idéer och lära dem hur viktigt det är att kunna leva tillsammans, säger han.
Sebastian Rachwalski oroas över att minnena från Andra världskriget håller på att blekna. Överlevarna dör ut. I Norrköping finns knappt någon kvar, som kan berätta och överlevarnas barn har i de flesta fall hållits ovetande om föräldrarnas förflutna konstaterar Sebastian Rachwalski.
– För ett tag sedan var det en kvinna som dog här i Norrköping. Hon ville bli begravd på den judiska kyrkogården. Hennes familj visste inte ens om att hon var judinna.
Hans egen far var polsk soldat, som undkom dödslägren hemma i Polen, genom att fly till Ryssland och ansluta sig till den ryska armén. När han återvände hem till Polen, efter kriget, var hela hans familj utplånad av tyskarna.
– Mina farföräldrar och pappas bröder placerades i en buss, där de gasades ihjäl tillsammans med andra judar. Det enda min pappa hade kvar, var ett fotografi av sina föräldrar som en granne hade räddat åt honom, berättar Sebastian Rachwalski.
Det fotografiet finns i dag i hans ägo. Att vara ensam kvar utan familj präglade fadern för livet, anser Sebastian Rachwalski.
– Min far var en av dessa starka män, men när han hörde ett barn skratta kom tårarna eller när han stod där med min dotter i sin famn, sitt barnbarn, då började han gråta, minns Sebastian Rachwalski.
Den där bottenlösa ensamheten upplevde han senare på 70-talet, i synagogan i Norrköping, hos kvinnorna som hade överlevt nazisternas förintelseläger.
– Det enda de hade kvar var numret på sina armar och sina trauman, säger han.
011 - 200 411