"Jag är rätt social och gillar att prata. Men en bra sak är att man kan välja att vara tyst och sura för sig själv", säger Hanna Åman och skrattar.
Det var inte tänkt att Hanna Åman skulle bli lastbilschaufför. Men nu är det fem år sedan hon gick ut vuxenutbildningen på Ebersteinska med ett lastbilskort i handen. När vi möter upp henne är hon på väg för att lämna grus och hämta schaktmassa med sin schaktbil vid Returpack.
– Det ska byggas en bredare väg på området. Just nu åker jag dit flera gånger om dagen, säger hon.
Innan Hanna Åman bestämde sig för att bli lastbilschaufför hade hon tänkt sig att jobba något med hästar. Eller i affär. Eller kanske något annat. Hon gick ut samhällsprogrammet 2015.
Hanna Åman får sin lastbil fylld med grus vid Skärlunda.
– Jag hade en massa olika jobb. Jag städade. Jag jobbade i butik på Hööks (hästsport). Jag har jobbat som elevassistent. Men så skadade jag mitt knä allvarligt. Efter operationen fick jag veta att det aldrig skulle bli helt bra. Och när jag jobbade på fryslagret på Martin & Servera kände jag efter en och en halv dag att mitt knä inte pallade med att jag skulle stå långa stunder. Då bestämde jag mig för chaufföryrket, säger hon.
I kameran kan Hanna Åman hålla koll på hur det går med lastningen. Hon ser också hur mycket last hon har fått.
Att det blev chaufföryrket var kanske inte helt en slump ändå. Hennes pappa finns också inom yrket. Och tanken att kunna köra tung lastbil hade också funnits. Hon har haft ett hästintresse längre och det kan kräva att du kan hantera en tung transport med släp.
– 2018 var jag klar och började jobba direkt. Det var tufft i början. Men nu har jag erfarenheten, säger hon.
"Det kan vara tungt ibland. Som när man måste dra loss grejer som fastnat eller på vintern när man kanske måste sopa rent flak. Då är det tungt och halt", säger hon.
Vad var det som var tufft?
– Det fanns en del äldre manliga chaufförer som hade synpunkter. Tyckte att det gick långsamt att lasta och var allmänt kritiska. De tyckte nog att det var jobbigt med att det kom så många kvinnliga chaufförer där ett tag. Men det har faktiskt blivit mycket bättre, säger Hanna Åman.
Här fixar Hanna Åman med sitt släp vid Returpunkten efter att ha lossat sin last.
Hon gillar verkligen sitt jobb, säger hon. Även om hon tillstår att hon svär över en del trafikanter som inte förstår att det inte är helt lätt att styra ett ekipage på 52 ton.
– En del förstår inte att det här är vår arbetsplats och skapar problem med sin körning. Lite mer hänsyn vore bra ibland, säger hon och skrattar och berättar hur det kan låta ibland i hytten.
Här vid Skärlunda är Hanna Åman flera gånger om dagen just nu. För att lämna schaltmassa och för att hämta grus.
En bild är att det kan vara tungt att arbeta som lastbilschaufför. Och sen är det själva grejen med att vara ute på vägarna hela tiden. Olycksrisken, tänker jag på.
Har du varit med om någon allvarlig olycka någon gång?
– Nej. Inte så att jag blivit skadad. Men en gång körde en jättestor lastare in i mig. Hela dörren blev intryckt. Han såg inte mig. Då blev jag väldigt omskakad. Inget fysiskt. Men rädd. Väldigt rädd, säger hon.
"Här på Returpack är jag och hämtar last för att man bygger en ny bredare väg. Ibland är jag bara några dagar på en plats. Ibland mycket längre tid", säger Hanna Åman.
Sen kan vintern vara tuff för den som jobbar i trafiken berättar hon. En gång började hennes fullastade ekipage glida bakåt i en backe när det var såphalt ute.
– Men jag lyckades få stopp på lastbilen och sen fick jag hjälp upp. Det gick bra, säger hon.
"Ett tag när vi kom många tjejer ut i yrket fanns det ett litet motstånd bland äldre. Men nu är det mycket bättre"; säger hon.
Skulle du rekommendera folk att ta ett jobb som lastbilschaufför?
– Ja, verkligen. Om man vill så brukar jag säga "kör". Det är ett roligt jobb och du kan vara social om du vill och vill du inte det så kan du sitta i din hytt och hålla dig för dig själv. Det är omväxlande. Det funkar för alla. Och det är bra att det blir fler kvinnor i branschen. Många säger till mig att det har blivit en helt annan stämning på arbetsplatserna. Det är kul att höra, säger hon.