Ett bråk har startat om vilka kulturambitioner Norrköpings styre (M, KD samt L med stöd av SD) egentligen har. Det handlar bland annat om att kultur- och fritidsförvaltningen läggs ner för att istället uppgå i ett tillväxtkontor.
Debatten har blivit vass, även i riksmedia. Det politiska styret har av vissa debattörer kallats nyfascistiskt och å andra sidan har kommunalrådet Sophia Jarl (M) använt uttryck som "kulturelit" och "bortskämda Sverige"
Artisten Tomas Andersson Wij har på sitt Instagram uppmanat artister att bojkotta Norrköping. Det har mött blandade reaktioner.
En av dem som reagerat är författaren och producenten Henrik Johnsson, boende i Norrköpings kommun tillsammans med hustrun Malin Baryard Johnsson. Vi når honom på fredagsförmiddagen.
Vad tycker du generellt om den här debatten?
– Vad gäller det politiska i att omstrukturera kulturens organisation i Norrköping så får jag utgå från att de folkvalda vet vad de gör. Däremot tycker jag att när sådana som jag fördomsfullt avfärdas som kulturelit så försöker man skikta invånarna mellan en elit och folket, ett dem mot oss, säger Henrik Johnsson.
– I mitt fall där jag försörjt mig som kulturarbetare sedan 1990-talet och betalat skatt med ett leende här i Norrköping kan jag tycka att det är onödigt att uppvigla till en sådan konflikt.
Han tycker överhuvudtaget att det förekommit mycket övertoner i debatten.
– Det är lätt att svepas med för att göra en poäng, det blir inte en sansad intellektuell diskussion. Vi måste ha en debatt men det är viktigt att hålla en god ton och till exempel inte börja kalla vårt kommunstyre för fascister, då är det ju liksom kört.
När det gäller artistbojkott ser han det som fel väg att gå.
– Jag känner ju Tomas Andersson Wij sedan många år men det här med bojkott vänder jag mig mot. En bojkott måste innebära en risk om den ska vara värd något. Att sitta någon annanstans och säga att "jag vill inte åka dit" blir verkningslöst.
Henrik Johnsson pekar på att det däremot skulle drabba lokala arrangörer och bokare.
– Kom hit och spela mer istället, visa upp Norrköping som kulturstad. Jag älskar när Norrköping gör egna saker, att man inte blir en b-variant av Stockholm. Vi har Cnema, Arbis, Svenska Björnstammen, Vaxkupan och Crazy Pictures. Det finns en egen puls här och ett eget kulturellt uttryck, det är det vi ska värna om.