Han lever för att resa

Boo Fridén lever för att resa, både i jobbet och med familjen, men samtidigt är det bästa han vet att få åka hem till hustrun i villan på Vikbolandet. Men vi börjar inte där utan vid det som lockat mig till att fånga honom i Folkbladets porträttserie. Boo Fridén är nämligen en man som formligen sprudlar av liv. 54 år gammal har han just köpt sin 37 bil och förklarar, allt annat än blygsamt, att han älskar att köra bil och gärna långt.
Han har dessutom precis nyligen kommit hem från södra Sudan och är redan beredd att kasta sig ut i en ny tjänstgöring.
– Det räcker med att jag varit hemma i 14 dagar så börjar jag titta på ansökningarna, berättar han när vi träffar honom på hans kontor i Norrköping.
Sju tillfällenUnder en period på 30 år har han arbetat utomlands som polis vid sju tillfällen. Han har jobbat både för EU och FN. I garderoben hänger basker och skjorta med rader av utmärkelser.
Huvuduppdraget med utlandstjänstgöring är att bygga upp ett rättssamhälle med en fungerande polisverksamhet. Boo Fridén har bland annat arbetat i Bosnien, Kosovo och nu sist Sudan.  Det var inför sin första resa i tjänsten som han förlovade sig.
– Hon trodde inte att jag skulle komma tillbaka, men det gjorde jag och då gifte vi oss och flyttade ut till ett hus i Västra Husby.
Den 13 april 1977 träffade Boo sin hustru och samma dag flyttade de ihop. Idag har de två vuxna barn och bor i en villa på Vikbolandet. Och de delar intresset för att resa, men på semester är hans rastlöshet som bortflugen.
– När jag reser med familjen har jag inte bråttom, då vill jag ta det lugnt och stanna på många platser.
ChockartadTanken med den sista utlandstjänstgöringen var att det skulle bli som den första i Sinai.
– Jag trodde att jag skulle få uppleva det underbara att få se solens upp och nedgång i öknen, men istället kom jag till djungeln och den fuktigaste platsen på jorden, skrattar han och tillägger att han dock inte ångrar att han åkte dit.
– Bara att andas på natten gjorde att man svettades. Stundtals kunde det vara 52 grader varmt, berättar han.
Men det var inte bara den fruktansvärda hettan som var påfrestande.
– Den totala bristen på vatten och ström, att man förflyttades tillbaka till stenåldern gjorde det enormt svårt.
För att komma till eller från området, som låg i utkanten av ett träsk, var de helt i händerna på ryska helikoptrar som inte satte punktlighet högst på dagordningen.
– Att vara inställd på att få åka hem och sedan få vänta igen, det var ruggigt. Hade man väl kommit ombord så spelade det ingen roll vad som hände, bara man kom ett steg närmare målet att få komma hem, säger Boo Fridén och tycker att alla poliser med en högre cheftjänst borde göra utlandstjänstgöring.
– Länspolismästare och polismästare, som inte har förhinder, borde tvingas att åka ut ett halvår och leda polisverksamheten där.
Böter med korMen det är inte lätt att utveckla en polisverksamhet i ett land som Sudan där skillnaderna är fler än likheterna, förklarar han.
– Hade en person till exempel mördat någon så kunde han eller hon betala 50 kor till dödsboet så slapp man dödsstraff.
En stor skillnad var också att de inte har samma syn på mänskliga rättigheter. Oskyldiga kunde, enligt Boo Fridén, sättas i fängelse om de inte hittade den skyldiga.
– I väntan på den misstänkte kunde man ta hans bror och sätta honom i en cell som var liten och full med folk. De låste även in barn som var så små som fyra år, de som var yngre fick sitta där med sina föräldrar, säger han och konstaterar att det nog aldrig mer blir ett jobb i Afrika. Men han hoppas på fler utlandstjänstgöringar.
– Två till hoppas jag hinna med före pension, om jag får behålla hälsan.
Sedan tre år tillbaka är han chef för närpolisen i Norrköping. Ett jobb, som utifrån hans erfarenheter, kan kännas en aning smått.
– Jag är här för att vara polis i Sverige, men det går inte en dag utan att jag tänker på utlandsverksamheten. Jag har resandet i blodet, säger Boo Fridén.