Jimmy Thunlind var ledare för näste 8 i Nordiska Motståndsrörelsen.
På ytan ser han ut som vem som helst och jag tror att få skulle känna igen honom. Men han har en mycket speciell historia. En historia om radikalisering, uppvaknande och avhopp från en rörelse som han själv beskriver som en sekt.
– Jag var chef för näste 8 i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Men jag hoppade av, säger Jimmy Thunlind.
Som chef för näste 8 var Jimmy Thunlind ansvarig för aktiviteterna i Östergötland, Närke, Västmanland och Södermanland. Han var en av rörelsens mer offentliga ansikten utåt. I tal och skrift spred han främlingsfientliga budskap med mycket hat.
– Vi var framgångsrika. Jag tror att toppen gillade vad jag gjorde. Vi lyckades rekrytera folk. Vi var aktiva. Man såg oss, säger han.
Efter flera år inom NMR hoppade Jimmy Thunlind av. På frågan om varför han överhuvudtaget gick med i rörelsen säger han att han sökte någon som var argt.
Mellan 2010 och 2014 var han moderat. Först i Burlöv i Skåne och sen i Norrköping. Han var ersättare i kommunfullmäktige och nämndeman i tingsrätten. 2016 blev han stödmedlem i NMR. 2017 blev han ombedd att skriva inlägg för rörelsen. 2018 gick han med i demonstrationer och 2019 höll han första maj-tal i Ludvika där han förklarade att "Den judiska världsrörelsen uttryckligen förklarat att de vill utplåna oss som organisation (NMR), och förmodligen som individer också". Det var ett ideologiskt tal som följde partilinjen.
Från en av Nordiska Motståndsrörelsens demonstrationer. Här i Linköping.
Hur kunde det gå så snabbt? Och varför sökte han sig till en rörelse som stämplats som våldsbenägen? Han funderar länge på frågorna.
– Att den var antidemokratisk var inget problem. Jag var oerhört kritisk mot hur samhället hanterade flyktingkrisen 2015. Jag tyckte att samhället hade svikit. Politikerna hade svikit. Jag tänkte på min dotters framtid. Jag hade många mörka tankar. Jag tyckte att NMR gjorde något. Men jag hade aldrig någon ambition att bli aktiv. Jag var en passiv supporter.
Jimmy Thunlind påpekar flera gånger under intervjuerna att han inte var så intresserad av rörelsens våldsamma delar. Att det var ideologi det handlade om.
– Det var mer på ett intellektuellt plan. Jag var arg och kände hat. Det var också det jag sökte mig till. En rörelse som kanaliserade hatet och slogs för ett annat samhällssystem. Sen utvecklades rörelsen i en alltmer våldsam riktning. Det var också då jag började ifrågasätta för mig själv vad jag var med i för organisation. Men visst var jag införstådd med att det fanns våld att ta till och jag skulle säkert också kunnat göra det vid en punkt, säger han.
Vi har träffat Jimmy Thunlind ett par gånger under senvintern.
Så du ifrågasatte inte ideologin?
– Inte först. Jag sökte mig dit. Men när våld blev mer och mer viktigt i rörelsen började jag också ifrågasätta ideologin. Det var en långsam process där jag till slut hamnade i ett läge där jag inte längre kunde stå för rörelsens ideologi. Men jag vill betona att jag aldrig gjorde något som var våldsamt, säger han.
Men varför blev du mer aktiv i rörelsen?
– Det hände saker i mitt liv. Jag fick sparken från mitt jobb för att jag var med i NMR. Mitt äktenskap knakade. Vi skilde oss. Det blev svart. Jag hade ingenting och jag kände att jag lika gärna kunde satsa allt på rörelsen. Hela mitt liv kretsade kring den under några år. Jag var någonting, säger han.
"Jag förstår att förtroende är något man förtjänar", säger Jimmy Thunlind om tvivlet på hans ärliga avsikter när han valt att lämna rörelsen.
Samtidigt som han säger att han inte själv har utövat våld har han själv varit med och fattat beslut om att människor ska skadas som var misshagliga mot rörelsen. Ett exempel var när några personer från rörelsen väntade utanför en vänsteraktivists hem någonstans i Mellansverige. Enligt Dagens Nyheter pepparsprejade de honom i ögonen och slog honom ”med och utan tillhyggen i ansiktet och över kroppen”, enligt polisanmälan som senare upprättades. Mannen fick så allvarliga skador att han hamnade på sjukhus.
– Det finns en hierarki i rörelsen och kommer det en order uppifrån så lyder man den. Utan att ifrågasätta. En gång i veckan hade jag ett möte med en av de fyra som sitter i toppen. En order om bestraffning kunde komma då, säger han.
Har du varit inblandad i något brottsligt?
– Ja det har jag. Hets mot folkgrupp, helt säkert. Och brott mot affischering. Men annars vet jag inte om jag skulle vilja säga mer om det.
Nazister spärrade av kommunhuset i Motala 2016.
I januari 2020 invigdes utställningen "Medlöperi och motstånd", med underrubriken "Nazismen i Norrköping - då och nu" på Stadsmuseet i Norrköping. Någon dag senare, i samband med minnesdagen för Förintelsen, hittades en väska med antisemitiskt innehåll utanför museet. Natten till torsdagen 16 februari 2016 hade kommunhuset i Motala spärrats av och byggnaden hade klätts med nazistisk propaganda. Giftgasburkar och blodiga dockor utanför synagogan i Norrköping. Det här är tre händelser under Jimmy Thunlinds tid i Nordiska Motståndsrörelsen. Men han vill inte säga om han deltog direkt i aktionerna.
– Jag kan säga så här. Det hade inte hänt om jag inte godkänt det och på ett sätt var det lyckade aktioner för oss. Vi fick otroligt mycket uppmärksamhet. Jag tycker att man kan jämföra det med om djurrättsrörelsen placerar ut något som ser ut som ett blodigt djur i en aktion. Man vill ge ett budskap och det ville vi, säger han.
Jimmy Thunlind försöker hitta tillbaka till en vardag. Han söker jobb. Men det har hittills varit svårt att hitta något.
Går det verkligen att jämföra? Giftgasburkar riktat mot en grupp människor som förföljts och mördats just med den här gasen...
– Jag kan säga att jag inte skulle vara inblandad i något sådant i dag.
Under de gånger vi har mötts under senvintern har han flera gånger påpekat att han först var skeptisk till två bärande punkter inom den nazistiska ideologin. Den första om att alla "utlänningar" ska skickas hem beskriver han som orealistisk. Den andra om en "judisk världsordning" ser han i dag på som en del av mytbildningen som finns i rörelsen.
Han jämför med en annan rörelse som han växte upp med och sedan hoppade av ifrån, Jehovas Vittnen. Han beskriver det som två rörelser som är extremt slutna och med tydliga motståndare. I NMR är det "juden". I Jehovas Vittnen är det "djävulen". Han beskriver båda rörelserna som detaljstyrda,
– Först är du skeptisk. Men är du med i en sekt sväljer du sakta den världsbild som du matas med och till slut säger och tror du saker som du aldrig trodde att du skulle stå för. Det är totalt vridet att som NMR tro att judar skulle styra världen och stå för allt som är dåligt. Att det som rinner i ens blod skulle avgöra hur du är som människa är en bisarr tanke, säger Jimmy Thunlind.
"Jag var arg och kände hat. Det var också det jag sökte mig till. En rörelse som kanaliserade hatet och slogs för ett annat samhällssystem", säger Jimmy Thunlind om varför han gick med i rörelsen.
I dokumentären ”Omgiven av fiender” så får vi bland annat följa Jimmy Thunlind när han svänger ideologiskt och lämnar rörelsen bakom sig. Men att nå fram till det stadiet är ingen rak resa. Han beskiver det som en omvänd process som på ett sätt är lik den han gick igenom när han sögs in i rörelsen.
– Du börjar först att ifrågasätta små saker. Det är ett frö av tvivel som sås. En vändpunkt för mig var när vi i ett möte 2020 i en skog fick order från högsta ledningen att beväpna oss mot en hotfull värld. Vi var "under attack". Jag tvingades att hantera det här. Att ordna fram vapen. Jag vill inte säga mer om hur det gick till. Men jag ordnade fram vapnen. Händelsen blev avgörande för mig.
Han berättar att han varit i kontakt med polisen efter att han valde att hoppa av rörelsen. Han har berättat för polisen vad han vet i väl valda ordalag. Men han har inte själv tagit rättsligt ansvar för sina handlingar. Han tycker att han fått sitt straff ändå.
– Jag ångrar inte vad jag har varit med i. Det är som att du varit i ett förhållande och att du var kär. Men sen blev inte förhållandet bra. Men du blev ändå kär först. Då går det inte att ångra kärleken i efterhand. Det straff jag har fått är att jag har fått hela mitt sociala liv förstört. Jag har fått dödshot och betraktas som en förrädare. Jag har haft svårt att få jobb.
Varför väljer du att gå ut och berätta om det här?
– Jag har ju gjort det i Dagens Nyheter och i dokumentären. Men det är svårare att göra det lokalt. Jag bor i kommunen och här är risken större att någon känner igen mig. Men att jag gör det? Jag känner inte att jag har något att förlora och kanske kan det få någon annan som är fast i någon sekt att tänka om, att ta steget att lämna.
NMR har bland annat riktat hat och hot mot judiska församlingen i Norrköping.
Varför man då ska lita på det Jimmy Thunlind säger om sitt avståndstagande från rörelsen är förstås en berättigad fråga? Det finns också människor som är rädda för honom. Människor som mött honom när han spridit sitt nazistiska budskap. Han säger själv att han förstår det. Men att han samtidigt inte förstår. Att han aldrig skadat någon fysiskt. Men som en person från judiska församlingen i Norrköping säger i artikeln i Dagens Nyheter: "Jag minns hatet i Jimmys ögon när han stått här utanför synagogan, eller när han hållit tal i Hörsalsparken. Jag tror inte bara att man kan göra sig fri från det".
Så varför ska man tro på dig?
– Jag förstår att förtroende är något du förtjänar och att det tar tid innan man får det förtroendet. Men att jag sitter här och berättar öppet om vilken farlig rörelse det här är. Vilket hat den står för... Jag hoppas att det visar mitt allvar.
"Jag hoppas att min berättelse får andra som är i en sekt eller i en extrem rörelse att tänka efter", säger Jimmy Thunlind.
Christer Mattsson är föreståndare för Segerstedinstitutet vid Göteborgs universitet. Han har forskat om radikalisering och varit Jimmy Thunlinds samtalspartner. Jimmy Thunlind har beskrivit honom som viktig när han tog steget att hoppa av. Christer Mattsson vill inte kommentera Jimmy Thunlinds fall specifikt.
– Rent generellt kan jag säga att den som är öppen med att man lämnar en rörelse, väljer att berätta det i media, gör det för att man vill visa att man gör det på riktigt. Man vill ha förlåtelse. Av vänner eller grannar. Andra som lämnar en rörelse i tysthet har ofta inte tagit avstånd, säger Christer Mattsson.