Roger Karlsson har en minst sagt brokig bakgrund, och ett liv bakom sig som är fullt av kontraster. Han har arbetat som svetsare, journalist, personlig tränare och massör och har bott i bland annat Bromölla, Stockholm, Barcelona och Thailand. Kumla- och Skänningeanstalten har också varit hans hem i flera år, efter att han 2013 dömdes för grovt dopningsbrott, grovt narkotikabrott, grovt smugglingsbrott och brott mot läkemedelsförordningen. Det var när han satt i isoleringscell under den nästan två år långa häktestiden som han fann Gud och blev troende.
– Det var som om Gud talade till mig genom bibeln, och att allt föll på plats. Det var också då jag fick mitt kall att bli präst, säger Roger.
För att berätta historien om hur han hamnade i tung kriminalitet – och vidare till där han är idag – tar vi avstamp i barndomen i Bromölla. Han fick ingen kristen uppfostran men föddes med ett starkt socialt patos.
– Jag kan inte kompromissa med människovärdet, säger Roger, som upplevde att rasismen var stark i hans hembygd.
Han tror att det är ett av skälen till att han blev politiskt aktiv långt ut på vänsterkanten, i det som tidigare hette KPML(r). Han jobbade som verkstadsmekaniker efter gymnasiet men skrev också artiklar för tidningen Proletären. Skrivandet har alltid legat Roger varmt om hjärtat, så för att få utveckla det sökte han till journalisthögskolan, och kom in.
– Precis när jag skulle börja ringde chefredaktören på Proletären och sa att där kan du inte börja, då bli du ju borgare! Så han gav mig ett fast heltidsjobb i Göteborg.
Det blev en intensiv tid på en redaktion där arbetsbördan var stor, kraven höga och konkurrensen hård. Samtidigt fick Rogers sambo en hjärntumör och drabbades av en depression.
– Jag jobbade väldigt mycket med få lediga helger och sen tog jag hand om henne när jag kom hem. Det slet mycket på oss båda, säger Roger.
Det slutade med att paret separerade och Roger drabbades av svår utbrändhet. Han blev utköpt från tidningen då han inte längre klarade av jobbet.
– De tyckte att jag var en dålig människa för att jag var svag. Det gjorde att jag tappade tron på allting.
Han tappade inte bara tron på den politik han jobbat så hårt för, han tappade också tron på sig själv när han inte längre kunde läsa och skriva, och han tappade hela sitt sociala sammanhang.
När han tillfrisknat gav han sig in i en annan värld som han alltid varit intresserad av, nämligen styrketräning och kampsport.
– Det var det enda jag hade kvar, och det var på ett sätt där jag inte kände mig som en del av samhället längre.
Han sökte sig till sajter och forum som sysslade med dopning och snart blev han administratör för en sida och började så småningom att själv sälja preparat. Till en början var det främst som ett sätt att försörja sig.
– Men det gick ju snabbt väldigt bra, det växte och tog mig ut i världen. Jag hade hela tiden nya målsättningar, men det var tomt när jag kom fram dit. Jag blev inte så där lycklig som jag trodde att man skulle bli bara man hade pengar och makt.
De sista fem, sex åren bodde Roger i Thailand. Inte ens när hans kollega åkte fast och dömdes till döden såg Roger det som ett alternativ att sluta med den brottsliga banan.
– Jag såg ingen väg ut ur det. Jag såg bara döden som väg ut.
Roger åkte i alla fall hem till Sverige och där tog livet en annan vändning. En morgon vaknade han av att fönstren slogs in och poliser med svarta masker och förstärkningsvapen tog sig in och grep honom.
– Jag förstod ingenting. "De behandlar mig ju som en kriminell", minns jag att jag tänkte. Sen satt jag i häktescellen och gick igenom livet och började söka inom filosofi och religion. Till slut kom jag fram till det som var helt otänkbart för mig, den kristna tron. Då hände något med mig, när jag gav det en chans. Texterna i bibeln blev väldigt kraftfulla och levande för mig och det var som att Gud talade till mig på ett sätt som ingen annan gjort.
Roger ansökte om att få delta i verksamheten Klostervägen, ett program med andlig vägledning och som bland annat innehåller en långretreat i tystnad i 30 dagar. Då blev hans kall att bli präst ännu tydligare.
Vad var det som lockade med prästyrket?
– Det var det här att Gud kan bryta in och befria. Jag vill vara en aktiv del i det. Eftersom jag varit rabiat ateist hade jag jättemånga frågeställningar till mig själv, hur kan det finnas en Gud som är god när det finns så mycket ondska, och så vidare? Jag var tvungen att bearbeta det i hög grad, och fann lösningar. Jag har också en kärlek till teologin, att det går att ställa de djupa frågorna och söka svar på dem.
– Jag ville också dela med mig av det här att Gud griper in, för att skapa mening i det som varit. Att de tio åren som kriminell inte bara är bortkastade, utan att de kan göra att jag förstår folk och att folk förstår mig, sådana som inte andra människor får kontakt med kanske.
Så fort han frigavs började han studier till präst på distans, samtidigt som han hade en deltidstjänst i S:t Lars församling i Linköping. Den 29 januari prästvigdes han i Linköpings domkyrka.
– Det kändes helt fantastiskt. Att bli präst är en väldigt lång väg att gå, och väldigt mycket man ska göra. Man tror mot slutet att det aldrig ska bli klart för det dyker hela tiden upp nya uppgifter, säger han.
De senaste två åren har han varit verksamhetsansvarig för den kvällsöppna kyrkan i Linköping. Kvällsöppet innebär att S:t Larskyrkan står öppen mellan 19 och 00 på fredagskvällar.
Tycker du det skulle behövas något liknande i Norrköping?
– Ja, det tycker jag. Det betyder oerhört mycket för de som behöver komma in och värma sig och få en kopp kaffe, och någon som ser dem och pratar med dem. Men även andra människor, ungdomar som inte har något socialt sammanhang, eller andra som har det men som inte har tid att gå till kyrkan på dagtid.
Vad kommer du att bidra med här i församlingen?
– Jag har en speciell bakgrund som gör att jag kan ett språk och kan sociala koder som inte är självklara för alla. Det ihop med erfarenheterna av diakoni och av Kvällsöppet hoppas jag ger mig kompetens som kan vara många till godo, i många sammanhang.