Thomas Wärfman börjar sin nya tjänst i Växjö 1 april. "Men IFK Norrköping kommer alltid att vara mitt lag", säger han.
Thomas Wärfman har varit präst i över halva sitt 59-åriga liv och rätt många av de åren har han också varit chef. De senaste dryga åtta åren som kyrkoherde i Norrköpings pastorat med ungefär 75 000 medlemmar. Han leder 300 medarbetare under högsäsong och har också ansvar för drygt 20 kyrkor, kyrkogårdar och andra fastigheter.
– Jag kom till Norrköping igen 1 oktober 2013 efter att ha jobbat i Stockholm några år. Det här var i samband med att Norrköping blev ett pastorat. Alltså att alla församlingar i Norrköping slogs ihop till en enhet. Det var en tuff start. Det fanns dom som var vana med att ha det på det gamla sättet. Vi hade olika bilder av vad det nya skulle bli. Så första året var tufft, säger han.
Den starten testade hans ledarskap och fick honom att fundera på vad som är ett bra ledarskap. Men också på vad som krävs för att ledarskapet ska fungera.
– Ledarskap kan inte fungera om du känner dig ensam. Det bästa är när man märker att det finns en samhörighet och att diskussioner leder utvecklingen framåt. Många tror att ledarskap sitter i att du "bestämmer". Jag är inte rädd för att agera om jag måste. Men när man måste "bestämma", peka med hela handen, är gånger som är dåliga, säger Thomas Wärfman.
20 mars tackas Thomas Wärfman av i en gudstjänst i S:t Olai kyrka.
När biskopen i Visby stift nyligen avsattes efter vad som rapporteras som en otrohetsaffär kommer frågan om moral upp. Är troende människor godare än andra? Har kristna högre moral? Thomas Wärfman beskriver vad tro kan handla om för honom. Att rannsaka sig själv om hur han är mot människor. Men också om hur han kan bli en bättre människa.
– Jag tycker att det är viktigt att vi inte har någon annan moral än andra. Min erfarenhet är att du kan vara icke-troende, eller troende, och ha en hög moral och vara en god och kärleksfull människa. Alltså stå för kyrkans kärleksbudskap. Men det finns inget som säger att du automatiskt har de goda egenskaperna om du är troende, säger han.
2013 kom Thomas Wärfman tillbaka till Norrköping efter att ha jobbat i Stockholm.
Har du några tankar kring den avsatte biskopen i Visby?
– Utan att känna till ärendet närmare så skulle jag säga att det inte handlar om det sexuella och moraliska frågor. Snarare handlar det om förtroende. Talar vi i principiella termer så går det inte att ha en ledare som det saknas förtroende för. Och som ledare bör man själv fundera vad man bör göra om förtroendet är förbrukat, säger Thomas Wärfman.
Under många år fanns det ett motstånd mot kvinnliga präster inom Svenska kyrkan. Och motståndet finns fortfarande kvar i små skärvor. Ofta handlar det vad som brukar beskrivas som "teologiskt konservativa präster". Thomas Wärfman säger det inte rakt ut. Men han gör det fullständigt klart att han tycker att motståndet är och har varit förkastligt.
– Motståndet är en sorglig historia som fick hålla på alldeles för länge. Man blandade ihop tradition med något annat. Kyrkan kan inte vara en isolerad ö. Vi måste följa med samhällsutvecklingen, säger han.
För Thomas Wärfman kommer Norrköping fortfarande att vara en plats där han har många av sina sociala kontakter, trots att han byter stad.
1 april byter han Norrköping mot Växjö stift där han blir domprost. Ett steg i karriären som betyder att han närmar sig biskopsämbetet på ett sätt. Han blir i sitt nya ämbete också ersättare för biskopen i domkapitlet när biskopen är frånvarande.
– Det ska bli fantastiskt roligt att komma till en ny stad. För den är helt ny för mig. Jag känner ingen där och har nästan hela mitt sociala liv i Norrköping. Men det är ett spännande steg att göra något nytt och det är också en utmaning när det gäller ledarskapet. Jag ser också fram emot att jobba i en mycket vacker domkyrka, säger han
Med åtta år av erfarenhet från Norrköpings pastorat har han mött en massa människor och varit med i en massa sammanhang. Men när jag ber honom dela med sig av ett positivt minne har han ett givet:
Ett av Thomas Wärfmans mest positiva minnen från sin tid var när man öppnade diakonicentrum. "Det fanns ett stort behov för unga att få någon att samtala med", säger han.
– När vi invigde diakonicentrum för ungdomar och unga vuxna trodde jag kanske att det skulle komma några tiotol till invigningen. Några som vi redan kände. Men när jag stod där i dörren strömmade det in människor. Det var helt fantastiskt. Det fanns verkligen ett sug efter en plats där unga kunde få samtalsstöd. Vi hade träffat rätt.
Och det värsta minnet?
– Vi har precis tagit oss igenom en pandemi. Men jag minns med stor smärtsamhet när vi tvingades stänga igen begravningarna så att bara de allra närmaste fick komma. Det var ett tufft beslut. Många blev ledsna och besvikna. Men vi var tvungna att stå för restriktionerna, säger han.