Samförstånd och kompromissvilja ger inga rubriker. Juholt och Sossarna behöver rubriker nu.
Helgkrönika
Samförståndet och kompromisserna kommer sedan. Ett rimligt upplägg för ett sargat parti. Håkan Juholt har dock en svår balansakt på programmet. För att få rubriker behöver han vara kategorisk och tvärsäker. För att kunna skapa politik – kanske bilda regering – behöver han kompromisser och samarbete. Att rida på två hästar samtidigt är i och för sig en nödvändig färdighet för framgångsrika politiker. Men det var länge sedan jag såg någon politiker forsa fram på hästryggarna som vad Håkan Juholt gör.
I går kväll medverkade Juholt i Agenda i Sveriges Television. Programledaren Camilla Kvartoft försökte skapa klarhet i vad S och Håkan Juholt egentligen anser om Sveriges fortsatta militära öden i Libyen. Partiledaren bjöd dock aldrig upp till dans. På sju minuter sa han typ sju gånger "Det välkomnar jag". Det Juholt välkomnade var att "alla andra" nu talar om - och inser klokskapen i - den Socialdemokratiska hållningen i Libyensaken. Vilket med alla nyktra mått mätt är en smått bisarr slutsats. Att förneka det uppenbara är alltid en återvändsgränd även för den skickligaste kampanjpolitiker. Vilket Camilla Kvartofts proffsiga intervju visade på ett övertydligt sätt.
Politiken ska gå före; politiken ska inte sitta på läktaren, sa Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt när han intervjuades av Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju den 4 juni. Juholt levandegör sin egen tes på ett övertydligt sätt. Han sitter inte på läktaren i en enda fråga. Håkan Juholt är inne i en intensiv och smått manisk fas i sitt politiska liv. Han andas liksom inte. Sedan han överraskande blev vald till ordförande för Socialdemokraterna har han befunnit sig i ett slags ständig valkampanj. Håkan Juholt personifierar begreppet vallokomotiv. Trots att inget allmänt val är troligt förrän om tre år så ligger Juholt i ett slags valspurtläge. Han svarar inte på några konkreta frågor. Genom upprepade oneliners förmedlar han känslor, stämningar och färdriktningar. Tomas Ramberg är i mina ögon en av Sveriges mest begåvade politiska intervjuare. Ramberg brukar kunna tränga ner bakom ytan i trixiga politiska frågor. Så skedde inte denna gång. Ramberg öppnade med den tyska regeringens beslut om avveckling av kärnkraften. Vilket onekligen är ett beslut som skakar om energipolitiken i stora delar av världen. Håkan Juholt var dock inte omskakad. Han tyckte det var ett bra beslut som tyskarna fattat. De länder som satsar på ny och förnyelsebar energi kommer att vinna i längden, sa Juholt. Tomas Ramberg försökte verkligen att få något slags klara besked om hur den svenska kärnkraftspolitiken påverkas av det tyska vägvalet. Sverige ska ”vara först i det nya. Inte sist i det gamla”, var Håkan Juholts upprepade svar. Vad detta betyder i praktisk politik kom inte fram. Socialdemokraternas partiledare kände sig dock rätt så säker på att regeringen skulle ta intryck av Socialdemokraternas ”linje” i kärnkraftsfrågan. Han såg framför sig en blocköverskridande energipolitik som var stark nog att hålla över flera val. Kärnkraft är en svår och sammansatt fråga; visst är det så. Ungefär 45 procent av Sveriges elbehov produceras i kärnkraftverk. Innan något fasas ut måste något annat fasas in. Så är det bara.
Den som kör så hårt som vad Juholt gör hamnar förstås då och då i problem. Socialdemokraternas agerande i Libyenfrågan är ett tydligt exempel på detta. Alla – utom möjligen den utdöende skaran av enögda partigängare – inser att Håkan Juholt bytt fot när det gäller den svenska militära insatsen i Libyen. För fem veckor sedan meddelade S att ”tre månader räcker”. Den militära insatsen skulle inte förlängas. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna slöt snabbt upp bakom den nya S-politiken. Den interna kritiken blev omfattande. Socialdemokraterna ändrade sig. Juholts nej hade ”missuppfattats”. Det var inte den militära insatsen i sig som var problemet. Det var de svenska JAS Gripen planen som skulle hem. De behövs inte längre i Libyen, sa Juholt i Ekots lördagsintervju. Deras uppgift är avslutad. Däremot finns det behov av marina stridskrafter. Det ska vi ställa upp med, sa Juholt.
Under en lätt absurd passage i intervjun försökte Tomas Ramberg få besked om hur det kan komma sig att Nato – som sköter insatsen i Libyen för FN: s räkning – önskar sig fortsatt närvaro av svenska flygplan. Varför gör inte Nato samma analys som Håkan Juholt, frågade Tomas Ramberg? Det ska jag låta vara ”osagt”, svarade Juholt. Vilket nog var klokast möjliga svar i sammanhanget.
Före Lördagsintervjun var jag övertygad om att de samtal som nu pågår mellan S och regeringen kommer att leda fram till en klassisk kompromiss i Libyensaken. Jag är lika övertygad efter Lördagsintervjun. Håkan Juholt sa inte kategoriskt nej till svenska flygplan i Libyen. Däremot betonade han starkt att Åtta flygplan omöjligt kan vara kvar i ytterligare tre månader. (I går kväll efter Juholts medverkan i Agenda och efter Urban Ahlins uttalande om att "något eller några" flygplan kan vara kvar så bedömer jag att saken är klar.)
Räkna sålunda med att några flygplan åker hem till Sverige samtidigt som någon form av insats som har med det marina att göra skickas ner.
Räkna också med att Håkan Juholt fräckt kommer att sammanfatta de Libyska händelserna med orden ”Vad var det Jag sa”?