Han älskar utsikten
Arne Bodin gillar att se staden glida förbi, från sin plats där längst fram i spårvagnen. Med dessa utsikter över gator och torg, med folk i rörelse.- Man är liksom ute i alla årstiderna, man ser vad som händer i stan.Redan som femåring fick han åka spårvagn på egen hand. Fast någon tanke på att själv köra, det hade han inte förrän långt senare.
Trivsam plats. Alltsedan 1976 har Arne Bodin kört Norrköpings spårvagnar. Och han trivs, där han sitter på sin förarplats och ser staden glida förbi - som härpå Drottninggatan - därutanför genom alla årstider.
Foto: Fotograf saknas!
Annars är det väl inget särskilt, annat än att det kan vara lite stökigt ibland. Som förare har man ju heller inte längre samma koll på vilka som åker, nu sker ju påstigning genom alla dörrar.
Krockar ibland
- Nej, så värst dramatiskt är det inte. Jag minns heller inte när jag senast krockade med någon bil, det måste väl ha varit fem-sex år sedan. Det finns ju också ett talesätt att ingen kan kalla sig spårvagnsförare förrän han krockat en gång...
- Men, tillägger Bodin, på senare år har vi ju fått ner krockarna väldigt bra. Det har blivit en väldig höjning av säkerheten, framför allt efter Göteborgsolyckan.
- Vårt värsta problem är lövhalkan, det är så att säga vår vinterkörning. Man kan bli stående på Norr Tull, när man ska uppför Norra Promenaden. Man bara slirar. Ibland har de måst gå och sanda för hand, så att man kunnat komma uppför.
- Om somrarna kan vi ha problem, när det är uppehållsväder men kommer lite, lite duggregn. Då blir det en blandning med oljefilmen från avgaserna, som ligger på rälsen. Då kan bli halt.
Ändrar sig snabbt
- Det gäller att man som förare läser rälsen. Ser den blank ut så går det bra, men är den svart kan det vara halkigt. Sånt där lär man sig, när man kört över 20 år.
- Men visst, det kan ändra sig på helt kort tid. Man kommer tillbaka till samma hållplats, där man stannade utan problem bara för en stund sedan. Och då kan det plötsligt ha blivit halt där.
I 28 års tid har Arne Bodin kört spårvagn, det är lång tid det. Linjenätet har dock hela tiden varit i stort sett detsamma, en liten förlängning i Klockaretorpet är det enda som tillkommit.
Däremot har vagnparken på senare år fått sina nya inslag, när begagnade spårvagnar köpts in från kontinenten. Trevligast att köra är likväl de gamla hederliga 67:orna, som det fortfarande finns kvar tio av.
- Med den här pedalkörningen, man känner mer att man bestämmer över vagnen än med de här nya. De är ju också längre och tyngre, 28 meter de längsta, det är väl det som gör det.
Tror på framtiden
För några årtionden sedan tycktes spårvagnar vara på väg ut, men nu går de tvärtom en renässans till mötes inte minst i då västra Europa - Tyskland, Frankrike, England. Och visst tror Arne Bodin på spårvägens framtid även för Norrköpings del:
- Ja, jag hoppas och tror att den ska få rulla på. Och att den ska bli utbyggd också, även om man ju vid det här laget hört rätt länge om det där med Hageby och Navestad.
Han är aktiv i Spårvägssällskapet, där man som bäst är i färd med att rusta upp en släpvagn till jubiléet.Sen kör han också spårvagn i Stockholm på fritiden, på gamla 7:an där den nu åter tar sig fram mellan Norrmalmstorg och Djurgården.
Säsongen är från vår till höst, och roligt är det. Så fullt på dessa gamla spårvagnar, så många turister som vill veta en massa.
Härliga utsikter
- Om somrarna, när Berghagen har sitt på Skansen, då är det knökfullt i vagnen ända från morgonen. Och utsikten från ändhållplatsen vid Valdemarsudde, över vattnen mot Nacka, det är nog den vackraste man kan tänka sig.
Fast sen kommer han att tänka på en annan spårvagnsutsikt, som faktiskt är lika vacker den:
- Den nerför Dalsgatans backe, när man kommer på Nygatan. Det är en fantastiskt fin vy som man får där, säger Arne Bodin.I hundra år har Norrköpings spårvagnar rullat. Under 28 av dessa har Arne Bodin varit en av förarna, numera tillhör han veteranerna. Även på sin fritid kör han, då uppe i Stockholm.
- Jag är väl lite tokig på spårvagn, erkänner han utan omsvep.
- Nuförtiden kör jag enbart spårvagn, jag brukar skämta med killarna som kör buss och fråga dom om det där, som dom har i mitten och som man bara får ont i armen av när man drar i...
Fanns vändslinga
Växte upp gjorde han i Kneippen. Där kom han till världen år 1945, på den tiden när spårvägen ännu hade en vändslinga runt kvarteret med Villa Alfsol.
- Där var man ju uppe och tittade på nya vagnar, sånt var ju alltid lite intressant. Och när det var spårvägsarbeten någonstans så var man ju där och tittade.
- Sen kommer jag ihåg hur jag sommartid åkte till kollo som de hade i Östra Eneby, ett torp vid gamla prästgården nerför kyrkvägen där. Jag åkte trean själv från Kneippen, och så bytte jag till tvåan vid Söder Tull. Då var jag bara femåring...
Någon tanke på att själv köra hade han dock aldrig, i stället blev det taxi för Bodins del. Men efter nio år hade han tröttnat på allt nattjobb och började, efter en snabb inlärning, att köra stadsbuss 1975. Året efter breddade han sig till spårvagn, som det numera i stort sett enbart handlar om för hans del.
Ingen nostalgi
Ska sanningen fram var det ingen direkt nostalgi som fick honom över till spårvagnarna. En starkt bidragande orsak var i stället, säger han själv, att spårvägen redan då hade toalett på alla ändhållplatser. Sen kändes det också lugnare på spåret, körtiderna var bättre.
Men det krävs koncentration, när man kör. Bekanta kan ibland undra över, att Bodin inte ser dem fast de står där och viftar åt honom.
- De kan säga åt mig att man måste visst gå ut framför vagnen för att du ska se en. Men jag måste ju hela tiden titta hundra meter framåt, man måste läsa både spåren och trafiken. Annars skulle man ha krockat många gånger om.
- Folk kan fråga mig, hur jag kan vara trött efter åtta-nio timmars jobb. Du sitter ju bara, säger de. Jag förklarar för dem att det inte är fysiskt som jag är trött, utan psykiskt. Man måste vara på helspänn hela tiden. Minsta lilla man inte skärper till sig så kan det hända något.
Spårvagnarna har ju sin långa historia. Staden har förändrats, resandet är annorlunda nu än under 40-talets rekordår. Numera finns inte längre de där topparna - som när det var fotboll i Idrottsparken, eller på gamla tiders 1 maj, eller överhuvud taget vid de stora evenemangen. Sena julafton kunde spårvagnarna fyllas av hemvändande. På den tiden var det ju heller inte många, som hade bil.
- Men sedan Östgötatrafiken tog över går ju sista julaftonsturen redan klockan nio, och det är inte särskilt mycket folk som åker då, säger Bodin.
Nutidens toppar är liksom mer alldagliga. Det är morgnar och kvällar, när horderna av skolungdom ska av och på.
- Sen kan det ju vara lite mer än vanligt i julrushen, särskilt på söndagarna när vi kör kvartstrafik. Hårdast trafikerat är det ju på trean, förr i tiden kunde det vara rätt mycket tryck där när vi körde de små vagnarna var sjätte minut.
Ser vad som sker
2:an till Fridvalla, 3:an till Vidablick... Körning läggs till körning, och Arne Bodin trivs där han kör sina kära spårvagnar upp- och nerför Norrköpings gator.
- Man sitter där inomhus, ändå är man ute i alla årstiderna. Man ser vad som händer i stan. Nu river de visst något där, nu bygger de något nytt där. Och sen lär man sig ju känna igen folk.
Så jobbar vi med nyheter