Finspångs nya tränare dricker sitt kaffe svart. Säger att man aldrig kan få för mycket av det svarta guldet. En person som har nära till skratt, vars kärlek och engagemang till sin sport trollbinder.
Mats-Olof Hallmans säger att han alltid har haft en hatkärlek till Finspång som bandyspelare i Derby. När han fick frågan om att leda den allsvenska nykomlingen tvekade han inte.
– Men när jag satte min kråka på pappret tänkte jag "jösses, kommer jag kunna ro det här i hamn".
Det var föreningens tydliga plan som tilltalade, han säger att den går hand i hand med sin bandyfilosofi. Det handlar om en hög delaktighet på plan.
– Nu kan inte alla vara bollförande men alla ska bidra på plan.
Finspång spelar i den södra allsvenskan. En tuff grupp med lag som Blåsut, Trollhättan, Lidköping och Boltic. Målet är att säkra nytt kontrakt, att hålla sig kvar. Och för Hallmans blir defensiven det viktigaste.
– Jag ser framför mig en tajt och tät bandy. Kanske inte en sådan publikfriande bandy men vi ska spela vårt spel.
För fem år sedan, Mats-Olof hade precis avslutat säsongen med ÖSK i elitserien. Kontraktet med Örebroklubben var utgånget och andra klubbar visade stort intresse för dalmasen. Han valde en träning att vara utespelare. Olyckan var framme. En klubba träffade hans vänstra öga. Synnerven klarade sig men två operationer krävdes. Nu har han en shunt inkopplad i ögat för att reglera trycket. Han säger att han ser skapligt men har ibland problem med dubbelseende.
– Jag hade tur i oturen. Jag visste inte ens om jag skulle få behålla synen.
Olyckan bidrog till att spelarkarriären tog slut. Han säger att han kände en bitterhet när det hände, för han hade några år kvar i toppen som bandyspelare, och några planer på att bli tränare fanns inte.
– Kanske att jag någon gång tänkte att jag kanske skulle bli juniortränare för att betala tillbaka till bandyn.
Men så kom det där berömda bananskalet och ledde in honom på tränarspåret.
– Jag blev assisterande i Derby, och senare huvudtränare. Och jag föll pladask.
Nu har tävlingsdjävulen i honom vaknat till liv igen. Nu drivs han av en nyfikenhet av hur långt han kan gå i sin tränarroll. Samma nyfikenhet som han kände som tränare. Han känner sig hemma i den rollen.
– Vinnarskallen är tillbaka, att få uppleva pulsen vid match igen är häftig. Gruppdynamiken tilltalar mig, att göra gruppen större än individen.
Tränarrollen i Finspång beskriver han som en spännande utmaning, ett steg uppåt i tränarkarriären. Medveten om att det finns prestationskrav på honom säger han att det är kittlande.
– Det är både en sporre och en ryggsäck. Jag har en känsla av att det här kommer att bli bra, och roligt.
Han är ingen tränare som bestämmer med hela handen, han eftersträvar en dialog med spelarna.
– Det är vårt spelarsystem, de måste få säga sitt.
Han upplevde en tomhet när han la av med bandyn, men säger att han i tränarrollen får vara nära bandyn igen. Och det är många timmar i veckan han lägger på sin sport.
– Bandyn är det roligaste jag vet. Då hittar man både tid och motivation.
Men när det blir för mycket, när han måste koppla ner och koppla av tar han fram fiskespöet.
– Det blir som ett meditativt tillstånd, jag släpper allt och det är bara fisket som gäller.
Det blir oftast lax- och havsfiske. Laxrekordet ligger på elva kilo, torskrekordet 14 kilo.
– Har en liten tävling med brorsorna, jag har torskrekordet, skrattar han.