Haglund åter på hemmaplan

- Jag försöker få över Janne på såna här gig, säger Robban Haglund när vi ses i solgasset strax före onsdagens rep med storbandet.

- Ja, han har tagit över pappas stafettpinne. Och tjatar vidare på mig, suckar Jan Johansen med glimt i ögat.

- Det är lite ny mark. Jag har jag sjungit en del av låtarna, men det är inte såna som man är ute och kör hela tiden. Jag tackar ja till allt som är kul - och det här är spännande. Man lär sig. Det är som en skola.

För den oinsatte kan nämnas att Jan Johansens pappa är den svensk-norske trummisen Egil Johansen som tillhörde jazzeliten och bland annat turnerade flitigt med Arne Domnérus orkester.

På programmet i kväll står Sakta vi gå genom stan, som fadern Johansen spelade trummor på.

- Det är lite kul när cirkeln sluts. Vi spelade tillsammans en del på 80- och 90-talen, berättar Jan Johansen.

I början på 90-talet var han mycket i Norrköping med sitt coverband Off duty som spelade på bland annat Lord Hill.

- Då sprang jag på Palace varenda kväll. Jag hade alltid jeans och fick aldrig komma in. Jag fick låna rutiga kock-byxor i köket på Lord Hill. Då var okej att komma in - med skitiga kockbrallor. Men inte med jeans.

Under ett halvår bodde Jan Johansen faktiskt i stan när han var tillsammans med en tjej i Norrköping.

Efter att Jan Johansen hade fått sitt stora genombrott med Se på mig i Melodifestivalen 1995 sålde han ut De Geer-hallen tre gånger om. I kväll kör han sin gamla hit i storbandstappning, och utöver den vankas lite Tom Jones, Ray Charles, Frank Sinatra.

- Det känns jättekul att Janne är med på den här grejen. Han har en av Sveriges absolut bästa röster - och den hörs alldeles för lite, säger Robban Haglund som däremot undrar lite över att namnen Micke Holm och Martin Eurenius nämns i programbladet.

- Det är gamla klasskompisar till mig och har inte tagit en ton - vad jag vet.

Att uppträdandet krockar med Rix FM i Vasaparken tar de med ro.

- Vi lockar nog inte riktigt samma publik, säger Jan Johansen.

För Robban Haglund är detta första spelningen i Norrköping sedan hans sångkvartett The Fantastic Four vann den världsomspännande artist-tävlingen World Championship of Performing Arts i Hollywood för en månad sedan.

- Vi åkte dit för att få en kombinerad jobb- och semesterresa... Men allt föll ut maximalt. Det var som att få bingo.

- Först sa vi till varandra att vi var nöjda med semifinal. Sedan med finalplats - och när vi gått dit hoppades vi på att bli bästa vokalgrupp. Men så vann vi hela skiten...

Dessutom vann Robert Haglund pris i jazzsång-kategorin.

Ännu har The Fantastic Four inte tackat ja till något av de olika erbjudanden om jobb i USA eller andra delar av världen som följt efter vinsten.

- Jag har suttit i telefon sedan vi kom hem, känns det som. En del vill att vi ska giga i flera år, men vi är mer inriktad på korttidskontrakt, säger Robert Haglund.

Har du lärt dig något av tävlingen?

- Det var väldigt lärorikt på flera plan. Amerikanarna repar till förbannelse. Så det finns skäl till att de är världsbäst på underhållning. Allt löper smidigt som ett urverk.