Bäckgatan i Hageby dagen efter skjutningen.
Det syns få spår på platsen efter fredagskvällens händelser. Vi möter en ung man på gatan som vill vara anonym då han tidigare rört sig i kriminella kretsar.
– Bäckgatan har ju haft ett dåligt namn sedan många år tillbaka men sen har det ju lugnat ner sig. Men när just Foxtrot-konflikten uppkom, det var ju då det började smälla och skjutas ordentligt här i området. Jag tycker ju det är larvigt att man går och skjuter i portar – ska man köra så får man väl köra mot varandra istället för att utsätta andra som inte har med saken att göra.
Han känner sig trots allt oftast trygg med att vistas i området.
– Nu är det väl att det händer mer kvällstid och sådär, sen har ju polisen varit här och varit mycket mer aktiva ända sedan allt det här har uppkommit, säger han.
Han pekar på en nyinstallerad övervakningskamera som är riktad mot huset där skjutningen ägde rum.
En annan boende, som också vill vara anonym, tycker att polisen inte jobbar tillräckligt proaktivt i området. Han flyttade hit från nuvarande Bosnien 1996.
– Man kommer ifrån krig och man kommer in i krig. Om jag hade pengar, skulle jag flytta ifrån Sverige alltså. Det är inte samma Sverige som jag minns det, berättar han.
– Det konstiga är att man vänjer sig. Jag bor själv i porten som det var skottlossning mot förra året. Det jag inte fattar är: varifrån får dom sina pengar, vapen och sprängmedel? Hur kan man inte sätta stopp för det? Jag blir förbannad. Att en statsmakt är så inkompetent och inkapabel att få stopp på skiten, säger han.
Carl Olsson och Isabella Dalberg bor i huset bredvid fredagens skjutning men upplevde väldigt lite av händelsen.
– Det är inga problem att bo här, det är ingen som stör oss. Folk gör sina saker såklart och har sina affärer, men vi stör inte varandra, säger Carl Olsson.
Carl Olsson och Isabella Dalberg bor i huset bredvid det som besköts: "Det är inga problem att bo här, det är ingen som stör oss".
– De kriminella håller sig för sig själva. Jag är före detta själv, så jag vet. Jag la av för många år sedan. Men det har blivit värre, det är inte samma respekt längre – när dom skjuter så här. Det finns ju faktiskt barn här också, mycket barn. Och det är inte okej, säger Carl Olsson.
Fatima Ahmed bor i samma hus som dådet genomfördes men sov och hörde ingenting. Hon har själv aldrig drabbats av något som hänt i området under de tolv åren hon bott här.
– Vi hör hela tiden att det händer saker här. Jag trivs faktiskt här. Det bor mest gamla människor i det här huset.
En boende, som vill vara anonym, tycker att polisen inte jobbar tillräckligt proaktivt i området.