Kollegan jobbar kvar på djurparken. Hon är i 30-årsåldern och brukade hålla i guidningar och besöka vargarna.
Under torsdagen var det hennes tur att vittna om vad hon såg och upplevde den söndagen.
Tillsammans med den dödade zooläraren hade kollegan ansvar för vargarna under helgen.
På söndagsmorgonen träffades kollegorna innan de gick till sina respektive arbetsuppgifter. Regnet stod som spön i backen.
– Hon (30-åringen) sa att hon skulle gå upp en kort stund och sen gå till zooskolan. Men sen gick jag upp igen och kollade i blocket och såg att inget var skrivet. Jag tyckte att det var konstigt att hon var borta länge eftersom det var så dåligt väder.
Kollegan bestämde sig för att ringa NN på mobilen, men den var avstängd. Hon testade den privata mobilen, men samma sak där. Efter att ha pratat med en annan djurparksanställd som också försökt ringa NN bestämde sig kollegan för att kolla om NN kommit ut och antecknat något. När ingenting stod i vargboken, där de normalt antecknar efter besök i hägnen, gick hon in i hägnet.
– Jag kände direkt att något var konstigt. Det var en varg som brukade hålla sig för sig själv som stod med de andra. De betedde sig inte som vanligt, inte aggressiva men kanske stressade.
Efter att ha gått längs med staketet finner hon 30-åringens regnställ.
– Jag tyckte att det var lite konstigt att hon tagit av sig det, sa kollegan som kastade ut stället utanför hägnet för att vargarna inte skulle få tag i det.
Efter att ha gått vidare såg hon något på marken. Det tog en stund innan hon förstod vad det var som låg där framme.
– Jag går fram till henne och ser direkt att hon är död.
Åklagare Jan Olof Andersson avbröt henne där:
– Du behöver inte beskriva kroppen. Det tycker jag att vi kan bespara oss.
Kollegan lämnade hägnet och larmade. Hon beskrev för rätten om chocken.
– Jag trodde kanske att något hänt då, att hon satt och hade lite ont någonstans, skadat sig. Men jag trodde aldrig att DET hänt.
Kollegan anställdes på Kolmården 2004 och har haft lite olika arbetsuppgifter sedan dess. Hon har varit mycket aktiv med just den vargflock som dödade 30-åringen. Hon säger att hon känt sig trygg för egen del, men att det varit svårare när det varit gäster med i hägnet. Själv blev hon biten i handen i april samma år som 30-åringen dödades. Efter den händelsen var kollegan aldrig ensam inne hos vargarna.
Hon var också med när en person som varit med om ett tillbud skulle återintroduceras med flocken.
– En varg gjorde tydligt att den personen inte skulle in i hägnet. Jag var skyddsombud då och i hennes fall tyckte jag att det var onödigt. Jag trodde inte att det skulle funka att återintroducera den personen då.
Åklagaren frågade därpå om det fanns förhållningsregler för hur man skulle arbeta och agera i hägnet. Som styrde när, var och hur man gick in och inte.
– Nej, inte mer än att det var vi som jobbade med vargarna som skulle gå in.
På frågan om det fanns skrivna säkerhetsregler för arbetet hos vargarna svarar kollegan:
– Nej, inte vad jag sett.
Hon berättar också om det sätt de lärt sig hantera vargarna. Erfarenheterna har getts från person till person. Kollegan vittnar också om hur man tagit tag i vargar över nosen och tryckt ner de som betett sig felaktigt.
– Det handlar om att ha en dominant hållning mot dem och att markera när de gör något som man inte uppskattar.
Åklagare Jan Olof Andersson frågar om hon sett fler hantera vargarna med en dominant metodik, varpå kollegan svarar: "Ja. Alla".
Det var just när hon tog en varg över nosen som kollegan själv blev biten. Vargen backade undan och en hörntand träffade henne i handen.
Kollegan berättar också att ett par av vargarna som varit med vid flera incidenter diskuterats på möten med den så kallade varggruppen. Men personalgruppen var inte överens om att det var ett problem och det blev inget agerande. Inte heller vidtog Kolmårdens djurpark åtgärder när det visat sig att personalen skadats, enligt vittnet.
Men med tanke på hur vargarna betett sig den senaste tiden tror kollegan själv inte att guidningarna skulle kunna ha fortsatt, oavsett dödsolyckan.
– Nej, jag tror inte någon av oss skulle vilja ta in gäster där.
Hon får också en direkt fråga om hon tror att olyckan kunde ha förhindrats.
– Det hade troligtvis aldrig hänt om jag hade följt med henne upp.
– Så om ni varit fler i hägnet hade det aldrig hänt, är det det du säger?
– Det vet jag inte. Jag kan inte svara på det. Men troligen inte.