Det är nästan precis ett år sedan 25-årige Magnus dog. Han skulle ha äta söndagsmiddag hemma hos sina föräldrar men dök aldrig upp.
– Sista livstecknet som jag har är ett sms som han skrev dagen innan. Han berättade att han hade haft magsjuka och hade varit sjukskriven i några dagar, säger Göran.
När de inte fick kontakt med Magnus, tog Göran vägen förbi hans bostad efter sitt träningspass, men det var mörkt i lägenheten och fanns inga livstecken. Dagen därpå, efter jobbet, gick Göran hem till sonens lägenhet igen.
– Jag kom dit vid 18-tiden på kvällen. Min fru var redan där. På gatan stod flera polisbilar, minns Göran.
Via brevinkastet hade polisen hört vattenstrålar och tagit sig in i bostaden. Där hittade de Magnus död i duschen. Rättsläkarens rapport, tre månader senare, visade att bakterier hade angripit Magnus hjärta och lungor men också att han led av diabetes.
– Magnus hade fått en böld på ryggen och hade fått en tid hos läkaren för detta. Men han struntade i att gå dit. Han trodde att han var ung och stark, konstaterar Göran.
Minnet är starkt av den där bottenlösa sorgen som han kände när han tog sig hem från sonens lägenhet.
– Vägen från Skepparegatan hem till Högalund är den värsta promenad som jag har gått. Efter Magnus död grät jag varje dag i två månaders tid. Jag behövde bara lyssna på musik, som jag visste att Magnus tyckte om, för att börja gråta säger Göran.
Genom Facebook lärde han känna andra sidor av sonen.
– Jag uppfattade Magnus som lite av en ensamvarg men han hade många vänner genom sociala medier och genom dem har det framkommit att han var mycket omtyckt. Han satte andra före sig själv.
Trots att Magnus är död, finns Facebooksidan kvar. Göran går in där ibland och gör uppdateringar och lägger in bilder på sonen.
Han tecknar en bild av en ung man som inte riktigt visste vad han ville med livet. Magnus ville inte plugga vidare, utan hankade sig fram genom arbete på lager och olika bemanningsföretag.
– Men han var på gång. Han hade fått en fast anställning på Telia, vunnit flera säljtävlingar där och skulle flytta till en ny lägenhet. Men detta bröts sönder konstaterar Göran.
I familjen sörjer de olika. Själv har han har varit utåtriktad med sin sorg. För genom att prata om Magnus, har han känt att sonen lever vidare. Att skriva boken har också varit också ett fåfängt försök för att få Magnus att leva vidare, menar han.
Boken är färdigskriven och ligger hos fyra bokförlag. Ger inget av förlagen ut boken, funderar Göran på att själv göra det.
– Det är lätt att bli egoistisk i sin sorg. Ta Syrien, där finns det människor som har förlorat hela sin familj - alla är borta. Det positiva som kommer ur sorgen, är kärleken och de relationer som jag har med människor.
Göran önskar att människor skulle våga prata mer om sonens död och fråga hur han mår. Men många förblir tysta.
– Jag tror människor är rädda för att väcka något. De tror kanske att jag ska bryta ihop om de frågar. Ibland har jag varit besviken på människor för att de har varit så tysta, säger han.
När han och familjen fjällvandrade i Alperna i somras, hade han ett fotografi av Magnus hängande på ryggsäcken. Till slut var det flera i vandringsgruppen som började fråga om fotot och det framkom att andra i gruppen också att förlorat ett barn.
Sonens död har fått Göran att omvärdera sitt liv. Han blev ekonom och har jobbat med IT länge men i dag skulle han ha valt ett kreativare yrke som skådespelare eller författare.
– Nu skulle jag vilja göra något annat med mitt liv, något som jag verkligen vill, säger Göran.