För andra året i rad arrangerades en erotikmässa på Borgen. Dit kom utställare från hela Sverige för att erbjuda besökarna en hel del i erotikväg.
– Jag tycker att mässorna är gjorda för alla. Hit kommer det par, singeltjejer och singelkillar. Det kan vara både äldre och yngre herrar och äldre och yngre damer. Det enda det är lite för ont om är medelålders damer, det är en bit som vi inte har lyckats fånga, säger Luna DVil, erotisk dansare och artistkoordinator för de erotiska mässorna i Sverige.
Den här mässan har anordnats i Stockholm i 20 år och på senare år har den även letat sig ut till andra delar av landet. Enligt Luna DVil är de svenska mässorna inte lika stora som de är i till exempel Danmark.
– Dit kan det komma ungefär 5000 personer, säger hon.
På mässan uppträdde både tjejer och killar i olika stripteasenummer och i utställningsmontrarna fanns det mesta från sexleksaker till erotiska underkläder.
– Det här är ett bra tillfälle att ta del av sådant. Många kan nog känna att det inte finns någon erotisk butik som man kan gå till och titta på de här sakerna. Men här samlas många utställare och man kan gå runt och titta och känna på grejerna och kanske prova kläderna istället för att behöva köpa via nätet.
Luna DVil har arbetat med striptease i tio år och ser det som ett sätt att hylla människans erotiska sida.
– Jag tycker inte att man ska skämmas över det här, nästintill alla har sex och jag tycker inte att man ska behöva skämmas för sin sexualitet. Det är bara fel, säger hon.
Folkbladet fick följa med in i logerna före mässans start för att prata med några av de exotiska dansarna medan de sminkade sig.
Luna DVil tycker att många har en orättvis bild av striptease.
– Man har en bild av strippor som ett offer, ofta en missbrukare som har hamnat i fel händer. Men så är det inte alls, i dag är det ett så hårt ekonomisk klimat att det inte finns utrymme till det, de tjejerna blir inte långvariga. De tjejer som arbetar med det här är väldigt aktiva, nyktra, intelligenta och vassa. Det går inte att vara erotisk på scen om du är ledsen, man måste vara stark och kunna visa sin makt där, säger hon.
Tjejerna lägger flera timmar på att göra sig i ordning inför sina uppträdanden. Det innebär flera lager smink, lockning av hår och utprovning av kläder.
– Man måste ha ett intresse för det här. Privat sminkar jag mig inte alls särskilt mycket, utan det här är en stor del av mitt arbete, säger Nolita och fortsätter:
– Det är inget måste att se ut på ett visst sätt. Och något som är tydligt är att man aldrig dömer varandra i den här branschen. Vi blir själva väldigt dömda och därför dömer vi inte andra. Jag var mer dömande innan jag började med det här.
Tjejerna kallar sig för feminister och ser sitt yrke som en feministisk rörelse.
– Här tar vi makten, här bestämmer vi. Du får titta på mig, men du kommer inte att få mig. Jag bestämmer när jag vill visa mig och inte, säger Luna DVil.
Hon säger att i ett jämlikt samhälle är det upp till varje person att själv bestämma vilken funktion ens kropp har.
– Alla människor har rätt att ladda kroppen med vilken betydelse de vill. När jag ställer mig under allmän beskådan, som objekt om man så vill är det jag som är subjektet – jag väljer att publik beskådar mig, jag visar upp mig. Tänker man en kvinna som ammar sitt barn blir det helt tokigt att säga hon visar brösten eller visar upp sig. Korrekt i min värld är att hennes brösts funktion är att föda sitt barn.
Trycket på Luna DVils linne föreställer ett hårigt mansbröst. På det har hon satt dit en lapp med texten "godkända bröst".
– Män kan visa sina bröst på stranden eller på Facebook, de är godkända. Men kvinnors bröst får inte visas, de är inte godkända. Hur kan det vara okej?