När Strindbergsåret lider mot sitt slut har Pelikanen premiär på Östgötateatern. Det är en av August Strindbergs internationellt mest spelade dramer, skriven 1907. Under det året producerade Strindberg inte mindre än fyra kammarspel, utöver Pelikanen även Oväder, Brända tomten och Spöksonaten.
Enligt myten står denna stornäbbade sjöfågel för moderskärlek. Den sägs hacka hål på sig själv för att kunna mata ungarna med sitt eget blod.
Men modersgestalten Elise framhålls ofta som motsatsen - någon slags monstermorsa. En fullblodsegoist som äter de bästa bitarna i köket, eldar för sin egen del, men aldrig för familjen och kastar lystna blickar efter sin måg.
Östgötateatern lät en islänning sätta tänderna i nationalskalden Strindberg. Hilmar Jónsson, som förra säsongen regisserade Enron.
- Det är en bra pjäs, som för mig är modern. Strindberg ger publiken en sorts gåta - karaktärerna säger emot varandra och sig själva. När jag läste den första gången började jag undra över sanningen. Vem ska vi lita på? Vem ljuger?
- För mig är det uppenbart att Strindberg intresserar sig för en familj vid en särskild tidpunkt. En far har precis dött och vad går de andra då igenom? Familjen är dysfunktionell, hamnar i obalans och rädsla - vad händer med mig? De förlorar sin förmåga att kommunicera, säger han.
Fräscha ögonNär Hilmar Jónsson fick frågan att regissera Pelikanen hade han inte sett någon uppsättning av pjäsen. Han kom med fräscha ögon. Vägrade att reducera modern till en nidbild.
- Jag tror Strindberg är klokare än så. Min erfarenhet av livet säger mig att man inte ska tro allt man hör om en annan människa, säger Hilmar Jónsson.
- Det vi ser är ett maktspel. En del är kanske sant, annat överdrifter. Det är inte jag som ska avgöra vems sanning som är sann. Alla måste bilda sin egen uppfattning för att bringa ordning i den här tragedin.
Liselott Lindeborg som spelar modern Elsie berättar att de tillsammans har studerat texten noga.
- Det finns inget textunderlag för att hon är elak. Vi har letat i texten, men hon säger nästan inte ett ont ord om någon. Men barnen och svågern gör inte annat än att snackar skit om alla, säger hon.
- Men självklart har hon gjort en massa fel. Strindberg ägnar sig åt en riktig verklighet genom att beskriva oss som vi är, med alla vidriga saker vi har för oss när vi är rädda eller omskakade. När någon närstående dör i en familj kan alla roller förändras. Det är något jag själv upplevt.
UppriktighetLiselott Lindeborg är ett välkänt ansikte på Östgötateatern och har på senare år syns som Mama Morton i Chicago, flera roller i Enron och gjort vålnaden i Hamlet. Hon berättar att arbetet har känts tryggt med Hilmar Jónsson som regissör.
- Han är en stark ledare, öppen för att man bidrar med egna erfarenheter, de dissas aldrig. Men han är bara intresserad av uppriktighet, inte av att man ska "spela teaaterr", säger hon - det sista med överdriven dramatik i rösten.
I övriga roller syns Ann-Sofie Andersson Kern (dottern), Maurits Elvingsson (sonen), Patrik Voight (mågen) och Birgitta Agrér (tjänarinnan).
