Sista supen på Västgötegatan, intill Skvallertorget, är en av Norrköpings mest klassiska byggnader. Huset med anor från 1760-talet var från början laboratorium åt det då intilliggande apoteket Östgöta Lejon. Sedan dess har lokalen, som enligt legenden fått namn av att dödsdömda bjudits på en sista sup där på sin väg till galgbacken, inhyst en rad olika verksamheter.
Therese Myhrberg drev under ett antal år ett glasmästeri och ramverkstad nära Sista supen, föräldrarna bor i närheten och hon har haft ett gott öga till den anrika byggnaden sedan barnsben. Förra året gick en dröm i uppfyllelse när hon startade glasskafé i huset.
– Jag har alltid älskat Sista supen och tyckte det var synd att det stod tomt. När chansen dök upp så var det inget att tveka på, säger hon.
Efter fem år utan verksamhet slog Therese Myhrberg upp dörrarna i juni ifjol och placerade ut några stolar och bord utanför entrédörren.
– Det blev lite av en prövosäsong, säger hon.
I år startade säsongen redan den första maj och till många besökares glädje är nu uteserveringen återigen i bruk. De senaste åren har präglats av turer kring framtiden för såväl tomten som träden som står på den. Nu står det klart att uteserveringen kommer att bli kvar – och så småningom växa.
– Många är oroliga för att vi kommer att bygga igen serveringsytan, men den kommer att vara kvar. Den kommer även bli större än vad den är i dag, säger Rickard Myhrberg representant för Conlega som äger tomten tillsammans med P.O Kyndel.
En stor del av gästerna som kommer in på Sista supen har funderingar kring just uteserveringen och Therese Myhrberg gläds över att kunna berätta om framtiden.
– Jag får väldigt många frågor om uteserveringen och vad som ska hända med den. De flesta är jätteglada, säger Therese Myhrberg.
Två av de som gläds över uteserveringens återkomst är systrarna Britt och Ulla Svensson som njöt av en varsin glass på Sista supen när Folkbladet var på besök.
– Det är mysigt med grönska och träd mitt i stan, säger Ulla Svensson.
– Det är en oas, konstaterar Britt.
Några bord bort sitter ett gäng som jobbar vid universitetet på andra sidan Skvallertorget. De har längtat efter uteserveringens återkomst.
– Det här är som vårt förlängda fikarum, konstaterar Magnus Glänneskog.