Getåravinen förtrollade

– Där det är blött växer gullpudran, berättar Eva Siljeholm, ekolog på kultur- och fritidskontoret i Norrköping, samtidigt som hon på vana, lätta steg orienterar sig fram bland rötter och nedfallna träd på den slingrande stigen som leder upp längs den 400 år gamla Getåravinen i Kolmården.

Ett femtiotal nyfikna Norrköpingsbor följer hennes minsta rörelse. Och sluter upp kring varje liten växt eller trädstam där hon stannar till.

– Först på 1600-talet började människor att bosätta sig i området. Och 1848 levde en av dåtidens mest kända författare Carl-Anton Wetterstrandh, även kallad Onkel Adam, vid Getåravinen, säger Eva Siljeholm.

Mest prägel på platsen satte nog ändå Alfred Nobels bror Robert Nobel som ägde marken i slutet på 1800-talet. Han lät anlägga en park på platsen, med sju växthus.

– Han tyckte lövskogen var tråkig och planterade granarna som växer här, berättar Eva Siljeholm och pekar mot en ståtlig douglasgran.

– Det ser ut som en sagoskog, utbrister sexåriga Bella Tuvklint, som tillsammans med sina syskon Molly, Ebba och Wille går vandringen för första gången. Mamma Elin Tuvklint, som har fullt sjå att hålla reda på Wille som hellre balanserar på stenarna i ån än lyssnar på Eva Siljeholm, förklarar:

– Vi tyckte det var ett bra tillfälle att få komma ut i riktiga skogen. Ungarna tycker det är mysigt, säger hon.

Förutom havsöringen som lever i bäcken uppmanar Eva Siljeholm vandrarna att hålla utkik efter den ovanliga flodnejonöga som brukar leka vid den här tiden på maj.

– Den är 30-35 centimeter lång och lever fyra, fem år i bäcken efter det den fötts. Sedan går den ut i havet där den lever i fem till sex år som parasit, säger Eva Siljeholm.

Hon berättar hur den suger sig fast på andra fiskar och äter på dem genom att gnaga med sin rasptunga. Efter sju år återvänder den till bäcken för att leka.

– Men bara en gång, sedan dör den, säger Eva Siljeholm.

En knapp kilometer in i Getåravinen är det dags att plocka fram fika. Els-Marie Ekberg berättar att hon gått leden många gånger.

– När jag jobbade som förskolelärare brukade vi ta med barnen hit. Men det skulle aldrig fungera med dagens stora grupper. Synd, när vi har sådan fantastisk skog alldeles inpå, säger hon.