Generationer som kommer och går

Den ena har varit med sedan 60-talet, den andra kom in i leken på allvar först under 2000-talet. Lite skillnad är det ju, och här finns också en del att lära av varandra. Mona har lagt märke till, att de unga har en hel del att komma med.
- Det kan väl ta sin lilla tid för dem att komma in i det här. Men vi som gått här i många år, vi kan ju ha blivit hemmablinda. Ni unga gör det inte så förbaskat komplicerat, ni har lättare för att ändra på rutiner och göra på ett annat sätt, säger Mona till Jenny när vi sammanför dem.
- Man måste kanske inte plocka undan disken med en gång. Duken kanske inte måste vara struken, det går ju faktiskt att lägga på den ändå. I stället kanske ni sätter er ner med de gamla, och pratar och sjunger med dem.
Mycket har ändrats sedan hon själv började, då som (helt outbildad) kokerska på ålderdomshemmet i Östra Husby. De gamla satt på sina rum, när de inte vankade av och an i korridorerna. TV hade de inte, toaletten var gemensam.

Ett himla liv
Den äldre personalen var emellanåt nog så bestämd - kunde den unga Mona tycka.
- Det var en gång, när någon yngre gick och dammade. Då såg de äldre i personalen, att hon inte lyfte på dukarna. Och då vart det ett himla liv...
Fast helt forntida är kanske sådana erfarenheter ändå inte. För Jenny kan berätta om, när en kompis som jobbar på ett annat äldreboende tvättade fönstren där.
- Och då var det en i personalen, som varit där i många år, som gick på henne och sa att så där fick hon verkligen inte göra. Men min kompis tyckte ju bara, att huvudsaken var att det blev rent...

På senare år
Själv har Jenny, av förklarliga skäl, kommit in i vårdsvängen först på senare år. Efter feriearbete på Solhöjden sommaren 1999 fick hon året efter, med en fasters hjälp, sommarjobb just på Apelgården.
Egentligen var det inte vården som hon hade tänkt sig, det var ju till ekonom hon läste på gymnasiet. Men hon gillade äldrevården.
- Jag trivdes så bra här att jag utbildade mig till undersköterska. Jag tyckte om att få ta hand om människor, och gemenskapen var så fin med både personal och boende.
- Man kan baka tillsammans med de gamla, man kan läsa tidningar för dem. Man får så mycket tillbaka, när man arbetar med gamla, säger Jenny.
Nu vill hon ju fortsätta inom äldrevården, men så alldeles lätt är det inte. Lediga tjänster har det inte funnits på länge, och under en längre tid har hon gått som timvikarie här på Apelgården.
- De ringer, när folk är sjuka eller har semester. Ibland blir det heltid, ibland halvtid. Det blir ju i varje fall varierat. Men det skulle inte skada, om jag kunde få ett fast jobb. Jag vill ju inte fortsätta så här som timvikarie i flera år till.

Som paradiset
Mona var under ett antal års tid hemma med barnen. Sedan studerade hon på Komvux, läste också in en vårdutbildning. Till Apelgården kom hon 1988. Det var före de stora personalnedskärningarna, och Mona minns den tidens Apelgården som mer eller mindre ett paradis:

Utflykter till Löfstad
- Så mycket personal som vi var då, det var helt otroligt! Vi gjorde vi utflykter till Löfstad, och vi gick ut med pensionärerna. Vi åkte till stan och fikade med dem. Fast det gillade de faktiskt inte alltid. De kunde känna sig otrygga och vilja hem till Apelgården igen...
- Sedan dess har det ju blivit tuffare, det har varit många neddragningar. Då blir det ju lite upproriskt och sedan tar det sin tid, innan man får in nya rutiner. Jag saknar verkligen tiden som man hade förr till att prata med de gamla, till att göra saker med dem.
- Något litet kan väl ändå ha varit bra med neddragningarna. Förr när vi var så mycket personal hade man också mycket mer tid till intriger. Men sådant hinner man inte med nu! säger Mona.

Som andra sagt
Själv av årgång tidigt 40-tal har hon synpunkter på 40-talistgenerationen. Som dock inte stämmer riktigt överens med de bilder av det högröstade köttberget, som sprids på andra håll.
- Vi 40-talister, säger Mona, har aldrig fått säga vad vi tyckt och tänkt. Vi har alltid gjort som andra har sagt åt oss.
Hon tror att det är därför som en del äldre kan bli irritabla och kritiska, när de väl kommit ur arbetslivet och inte längre har något att förlora.
- Då kan de vräka ur sig vad som helst, börja gnöla när de åker buss eller vad det nu kan vara som de gör.
Apelgården är alltså ett sjukhem, och äldreboenden är också något som kommer att behövas framöver - det är både Mona och Jenny övertygade om.
- Nu verkar det ju som om även de, som inte vill bo hemma, ändå ska tvingas göra det, säger Mona. Men det tror vi inte alls på här.

Nya människor
Hon berättar om gamla, som blivit som nya människor sedan de väl kommit in på hemmet och sluppit ifrån ensamheten och otryggheten i lägenheten.
Mellan de båda avdelningarna på varje våningsplan finns numera inga dörrar. Både personal och boende kan vandra fritt mellan dem.
Så var det inte förr, då skulle det ha varit stängt mellan avdelningarna. Om inte annat så bara för att det skulle så vara.

Information till våra läsare

Generationer som kommer och går