HÀromdagen kom politiska opinionssiffror frÄn Demoskop. Socialdemokraterna nÄdde över trettio procent. Ett enastÄende resultat som fick mina tankar att glida i vÀg till Nobelpristagaren Douglass C. North. 1993 belönades North för sina banbrytande teorier om institutioners betydelse för samhÀllsutvecklingen. En av hans beforskade iakttagelser var att betydelsefulla institutioner har en tendens att klinga av mycket lÄngsamt.
I svenska vÀljares ögon mÄste Socialdemokratin vara en sÄdan institution. S Àr en politisk vana i Sverige. Trots tvÄ förlustval i rad, trots en tidigare mycket impopulÀr partiledare, trots en höst och vinter som kÀnnetecknats av ledar- och lealöst upptrÀdande och trots att de flesta partiledarkandidater som dissekeras i media avfÀrdas som plattfötter, oduglingar och/eller fantasifoster; trots allt detta sÄ anser mer Àn trettio procent av vÀljarna att Socialdemokraterna Àr det bÀsta partiet.
Tar vi dessutom hÀnsyn till att den sittande regeringens statsminister, utrikesminister och finansminister Ätnjuter ett utstrÀckt och rekordhögt folkligt förtroende sÄ framstÄr S-partiets opinionsresultat som Àn mer remarkabelt.
FörmÄr Socialdemokraterna att fÄ den gamla institutionen att rocka i nutidstakt sÄ finns solklara chanser för en Äterkomst till regerandets styrspakar. Det bör dock inte dröja alltför lÀnge innan S fÄr ordning pÄ saker och ting. Institutioner mÄ vara starka. Men som sagt; steg för steg klingar deras betydelse av.
I populÀrpressen sorteras de möjliga kandidaterna ofta upp i höger- och vÀnsterfalanger. För vissa av de personer som katalogiseras i vÀnstergrupperingen kan en sÄdan sortering vara relevant. DÀrför Àr de heller inte nÄgra seriösa kandidater. Socialdemokratin Àr ingen vÀnsterinstitution i vÀljarnas medvetande. Socialdemokrater Àr Socialdemokrater kort och gott.
En av de möjligen tÀnkbara partiledarkandidater som slentrianmÀssigt och felaktigt placeras i vÀnsterlÄdan Àr Leif Pagrotsky. (T ex i Lena Mellins kolumn i Aftonbladet 8/2) Förmodligen Àr det Pagrotskys bakgrund som EMU-motstÄndare som snurrar till begreppen.
SÄ vitt jag förstÄr sÄ styrdes Leif Pagrotskys motstÄnd mot EMU frÀmst av hans instinkter som utbildad och sjÀlvtÀnkande ekonom. Skepticismen mot valutasamarbetet var dessutom vanligt förekommande i alla politiska lÀger. Leif Pagrotsky Àr i sjÀlva verket nÄgot sÄ ovanligt som en spÀnnande, utbildad, regeringserfaren och kulturellt profilerad Socialdemokrat.
4 februari skrev Leif Pagrotsky en artikel i Folkbladet. Han tog avstamp i den förre Labourledaren Tony Blairs memoarer. Pagrotsky hĂ€vdade att S behöver reformeras och göras regeringsdugligt i ett Blairskt tempo: âTidigare hade Labour moderniserat sig bit för bit, i smĂ„ steg. Det blev aldrig tillrĂ€ckligt för att vĂ€ljarna skulle se nĂ„gon skillnad i tid till nĂ€sta val. Blair blev otĂ„lig och drev pĂ„ för mer resoluta Ă„tgĂ€rder. Detta tror jag Ă€r viktigt ocksĂ„ för ossâ.
Han sĂ„g ocksĂ„ stora likheter mellan Labours opinionsproblem i mitten pĂ„ 1990-talet och Socialdemokratins problem i Sverige i dag: âPartiet uppfattades, med Blairs ord, som ett parti för de fattiga, för de utslagna, för fackföreningsfolk, för de angripna och för de berövade, ett parti som protesterade, inte ett parti som kunde regeraâ.
Leif Pagrotsky har helt rÀtt. Socialdemokraterna Àr en regeringsinstitution. Inte en protesttribun.
Pagrotsky Àr ingen vÀnsterkandidat. Partiledare blir han nog emellertid inte. Det tror jag inte partiet vÄgar sig pÄ. Men jag hoppas att han förbereder sig mycket noga inför det möte med valberedningen som han snart kommer att kallas till.
Möjligen bedöms hans person vÀga för lÀtt för partiledaruppdraget. Hans idéer om hur regeringspartiet Socialdemokraterna ska vÀckas till liv Àr dock tunga som bly. Med Pagrotskys vÀrldsbild i centrum kan den Socialdemokratiska gamla vanan kompletteras med ett vÀljarlockande nyhetens behag.