Från skolan till politik på heltid
NORRKÖPINGSom god kristdemokrat var hon hemma med barnen i mer än 12 år, har sedan arbetat 20 år i skolans värld.Men det dröjde, innan hon kom med i kommunpolitiken. 44 år var hon, när hon efter valet 1991 blev ersättare i fullmäktige.Nu är Margaretha Ericsson sedan ett år oppositionsråd för kristdemokraterna. Hon har, så här på något äldre dagar, blivit heltidspolitiker. Och det var ett stort steg att ta.
Margaretha Ericsson, kristdemokrat från Kolmården som nu har sin gärning mitt i Norrköping. Där hon sedan ett år är oppositionsråd, med säte i Rådhuset. FOTO: JANNE FORSBY
Foto:
Plötsligt fogas det ena sammanträdet till det andra. Sitter du med i den nämnden så kommer den kommittén på köpet. Och så är det allt som ska läsas igenom, och så har man sin egen partigrupp att leda.
Under året som oppositionsråd har Margaretha haft fullt upp med att sätta sig in i allt. Nu känner hon att hon måste spjärna emot, se till att hon inte tappar kontakten med vad man väl kan kalla verkligheten.
<b>Roligt också</b>
Samtidigt har det ju sina fördelar med politik på heltid. Man slipper det splittrande i att, på något vis, hinna med både jobb och politik. Och så är det ju, naturligtvis, roligt och innehållsrikt också.
- Att få vara med och påverka, att ta ansvar för medmänniskorna och samhällsutvecklingen. Men förut kunde jag mer ägna mig åt mina hjärtefrågor. Nu finns kravet att jag ska vara insatt i allt, och det är inte så lätt. Dessutom ska jag se till att partiet syns. Och det tycker jag inte, att jag lyckats med riktigt.
<b>Lugn och intensiv</b>
Honär både allvarlig och engagerad, lugn och intensiv på en och samma gång. Hon talar snabbt, orden strömmar fram om det som ligger henne om hjärtat.
Man lade märke till henne i kommunfullmäktige, långt innan hon blev heltidspolitiker. Hon gjorde så engagerade inlägg från skolans värld; direkt från den verklighet, som hon stod mitt uppe i.
- I 20 år arbetade jag inom skolan, först som lärare och på senare år allt mer med barn med behov av särskilt stöd, säger hon. Jag visste hur det såg ut för ett barn, som inte fick den skolplats det behövde. Och jag visste, hur barnet kunde utvecklas om det bara fick rätt bemötande.
<b>Självklar väg</b>
Fadern var pingstpastor och familjen flyttade runt en hel del. Mesta uppväxttiden tillbringades i byn Gökalund mellan Kalmar och Karlskrona, och 15 år gammal var sedan Margaretha när familjen i början av 60-talet flyttade upp till Vikbolandet.
Vägen till partiet blev än mer självklar, sedan hon träffat sin Lars-Olof och 19 år gammal gifte in sig i en riktigt kristdemokratisk familj - där svärfadern Olle Ericsson var en av partiets själva grundare, och svågern Dan skulle bli riksdagsman mm.
Men det var av övertygelse, betonar hon, som hon valde kristdemokraterna. Partiets principprogram gav henne en stark upplevelse. Där finns nyckelord såsom ofullkomlighetstanken, som Margaretha tycker är så fin.
- Att vi inte är perfekta, varken individer eller partier. Då skulle vi ju heller inte kunna utvecklas, det skulle inte finnas några drivkrafter till förändring.
<b>Familjen viktig</b>
Hon hann jobba på Sandbyhov och inom hemtjänsten, innan hon i tolv års tid var hemma med de egna fyra barnen. Familjen, och familjepolitiken, är också för Margaretha det allra viktigaste.
- De första åren har större betydelse för barnen än många tror, och därför måste man skapa valfrihet. Första året är det jätteviktigt att vara hemma, själv tror jag det är bra att vara hemma minst tre år. Den möjligheten måste finnas, sedan får föräldrarna välja själva. Det måste också finnas mångfald inom barnomsorgen, det är bland annat därför vi är emot maxtaxan.
<b>Barn och ungdom</b>
Barn och ungdom har alltid varit hennes stora engagemang. Hemmet i Kolmården, där de bott i 30 år, har varit familjehem för många och de fungerar också fortfarande som stödfamilj.
Och engagerad i människor har hon alltid varit, åsikter om det mesta har hon alltid haft. Fast så politiskt aktiv var hon länge ändå inte, även om hon delade ut valmaterial och var som "en riktig gräsrot".
Men efter det borgerliga segervalet 1991, då skulle plötsligt en massa kristdemokrater in i kommunala nämnder och styrelser. Margaretha blev ersättare i kommunfullmäktige, snart därtill ordförande i Kolmårdens kommundelsnämnd.
- Det kändes jättespännande. Det var roligt på fullmäktige, roligt att vara med i debatterna. Och jag fick jobba med mina frågor; barn och ungdom, skola, familjepolitik.
<b>Över större fält</b>
Sedan kom mandatperioden 1994-98, när Margaretha och Sven Brus ensamma representerade kristdemokraterna i fullmäktige. Då tvingades hon spänna över ett större fält. Och än mer nu, när hon efterträtt Brus som oppositionsråd.
En del frågor är komplexa, svåra att sätta sig in i, som näringslivs- och stadsplanefrågor. Andra kanske inte är svåra på det viset, men i gengäld desto besvärligare att ta ställning till. Som, till exempel, den om Symfoniorkestern.
- Har vi råd med den, när vi omöjligt kan ta bort mer inom äldreomsorgen eller för barn och ungdom? Själv vill jag ha orkestern, jag är intresserad av musik, jag var med min pappa på senaste konserten. Men budgetläget är nu så bekymmersamt.
<b>Sjunger på sjukhem</b>
En gång i månaden sjunger hon i kyrklig regi på sjukhem i Kolmården. Och i Pingstkyrkan är hon som alltid engagerad, har bland annat hand om kafé- och ungdomsverksamhet där.
- Vi pratar om sådant som relationer, våld, droger. Och kommer då också ofta in på livsfrågor; religion, liv och död, tron på Gud. Det är väldigt nyttigt att få veta, hur ungdomar tänker. Men jag försöker att undvika politik där.
Läser gör hon gärna fast hinner inte så mycket nu - ja, utöver alla de kommunala handlingarna förstås. Men någon engelsk deckare på TV kan det i alla fall bli tid över till någon gång.
<b>Och så barnbarnen</b>
Sedan är ju familjen så viktig. Som nu att verkligen hinna med att vara mormor - barnbarnen i Habo ser hon till att försöka träffa en gång i månaden, och upp till Lycksele kan man i varje fall ringa och sjunga i telefonen titt som tätt.
För en person så engagerad och intensiv som hon kan, förstår man, själva långsamheten i den politiska processen vara aningen påfrestande. Demokrati må vara bra, men den tar ju sin rundliga tid.
- Nu gör jag det här ett tag, och då har jag ju all min erfarenhet med mig. Men jag tror inte att jag kommer att fortsätta som heltidspolitiker hur länge som helst.
- Jag saknar det direkta arbetet med barnen, och jag vill nog kunna komma tillbaka till skolan, till de sociala uppgifterna. Och jag vill absolut ha tid till mina barn och barnbarn, vara med dem när de växer upp, säger Margaretha Ericsson.
Så jobbar vi med nyheter