Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Från Norrköping till Arkösund del 1

Alltsomoftast hade han sin kamera med sig. Med den tog han många fotografier längs den smalspåriga järnvägen; bilder som blivit allt mer märkvärdiga ju mer åren har gått.
Åren 1946-55 arbetade Harry Harryson på järnvägslinjerna, som utgick från Norrköpings Östra Station. Vartefter som eldare och lokbiträde, och som forum för sina bilder hade han SJ:s livaktiga fotoklubb.
Fotograferat har Harryson gjort i nästan hela sitt liv, det är också en imponerande kollektion han kan visa upp hemma hos sig. Här koncentrerar vi oss på Vikbolandsbanan, den som fram till år 1960 sammanknöt Norrköping med Arkösund.
Med Harrysons hjälp ska vi, i ett antal avsnitt, företa en resa i bild och ord. Som, med början från Östra Station, först tar oss förbi vad som numera är stadsdelar i Norrköping men som då ännu var lantliga nejder.
I sinom tid ska vi fortsätta ut över Vikbolandet, ända till Arkösund. Främst är det då 1950-talet, som fotografierna dokumenterar.

Vår järnvägsfotograf Harry Harryson, här i mer nutida skepnad.
Foto: Robert Svensson

Vår järnvägsfotograf Harry Harryson, här i mer nutida skepnad. Foto: Robert Svensson

Foto:

Norrköping2005-09-10 06:00
<span class=Rub1>En natt på Östra Station under ånglokens tidevarv

<span class=Ing><B>Fem gamla ånglok inkörda för natten, ingenting annat än det.
Men unikt som motiv. Och så stämningsfullt den fångats, denna nattliga vy på Östra Station i Norrköping någon gång omkring år 1950.
Med Harry Harryson bakom kameran. Vi ser honom på den andra bilden, som den unge eldare han då var.</B>

- Sotig och dan blev man man ju, säger Harryson när han blickar tillbaka på eldartiden.
- Men det var ett roligt jobb, väldigt intressant. Det berodde ju på eldaren, om tåget skulle komma fram eller inte.
Född år 1929, växte tillsammans med sina trillingsyskon upp i Öbnebo långt ut på Vikbolandet, i stugan Kristineberg som hans morfar låtit bygga år 1909. Det huset har Harryson också efter föräldrarnas bortgång bevarat som sommarstuga m m.

Första kameran
Det var 1944, som 15-årige Harry Harryson fick anställning vid Trafikförvaltningen Östergötlands Smalspåriga Järnvägar (TÖJ), som bolaget då hette. Snart köpte han sin första kamera, och med den ville han nu fånga in allt: Människorna, loken, landskapet, vyerna längs spåret, de små samhällena.
De första arbetsuppgifterna var allt lite lustiga. Först fick Harry dra spik ur syllarna så att en annan anställd sedan kunde svetsa ihop rälsen. Därefter fick han för en tid skyffla ogräs längs banan. Men så blev han biljettgranskare, och vid fyllda 18 år eldare.
Då ingick också en del nattjänst inne på Östra Station, och uppgiften var då att sköta om loken. Just en sådan ensam natt var det, som Harryson fångade vyn med de fem ångloken i sina svagt upplysta stallar.
Alla andra har gått hem för dagen - stationspersonalen, lokförarna, eldarna, konduktörerna, verkstadsarbetarna. Mol allena var han under småtimmarna på den övergivna stationen.

Kom in sent
Ett tåg från Kimstad kom in sent. Detsamma gällde för växelloket - det som hade växlat ihop tågsätten, som skulle iväg dagen efter.
- Passet var mellan nio på kvällen och sex på morgonen. Loken kördes in och sen skulle de kolas, slaggas och vattnas. Putsade skulle de också vara, säger Harryson.
Slaggen skulle bort från lokets eldstad. En lagom stor glödande kolhög skulle samlas ihop innanför luckan, där den sedan fick småbrinna. Det kallades för bakfyr, och den måste hållas vid liv.
- Den kunde stå sig en timma, sedan måste man titta till den.

Natten igenom
Tack vare den sparlågan kunde tillräckligt ångtryck hållas uppe natten igenom.
Om loket däremot kallnade skulle det ta fyra-fem timmar att värma upp det igen, vilket ju inte fick ske.
Tidigt på morgonen rakades glödhögen ut över hela eldstaden till en bottenfyr, och sedan på med mera kol så att fyren tog sig rejält. Och så vatten i pannan, och upp med ångtrycket.
Allt skulle ju fungera, tågen rulla iväg utan mankemang. Det var ansvarsfulla uppgifter för en ung man, ensam på hela stationen.
- Det kunde vara stressigt, säger Harryson.
- Men, tillägger han, ibland kunde det ju också dröja mellan varven.

Den nya dagen
Vid fyratiden på morgonen anlände eldaren till dagens första tåg, en stund därefter även lokföraren. I enlighet med någon gammal ritual hade de sina bestämda lokdelar att smörja.
Ännu en natt hade dragit förbi. Snart rullade tåget mot Valdemarsvik, dagens första, ut från Östra Station i Norrköping.
Och klockan var då fem på morgonen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om