Från lugnet i Norrköping till daglig osäkerhet på Västbanken

Yohanan (hebreiska varianten av Johan, liksom av Jan; hans gamla svenska namn) är en Norrköpingsbo som i klart mogen ålder växlade om och tog familjen med sig till Israel. Född 1952, uppväxt i Norrköping, i slutet av 80-talet ännu bosatt i Ljunga.
Han har judisk mor men fick en sekulariserad, tämligen normalsvensk, uppväxt. Men när han som ung jobbade på kibbutz i Israel 1971-72 kände han, att det var här han hörde hemma. Att det var jude han var.
Ändå var det först några år in på 90-talet, som familjen Andersson flyttade till Israel. Där nu ödet fört dem vidare till en bosättning norr om Jeriko, på den ockuperade Västbanken. Där har fabriken, som Yohanan är produktionschef för, etablerat sig. Och där bor han nu med hustrun Karin och yngsta dottern, medan de båda äldre döttrarna flyttat hemifrån.

Svåra hebreiskan
Med judisk börd får man medborgarskap i Israel men måste då också lära sig ett språk, som inte liknar något annat - hebreiska. Det är svårt, främmande och till lättnaderna vid återbesöket i somras hörde att kunna bli förstådd överallt på god norrköpingska.
Kort sagt har vi råkat få vetskap om Yohanan, men när vi når honom på mobiltelefonen befinner han sig i Jerusalem i något företagsärende och har inte tid. Två timmar senare är han dock tillbaka på fabriken på Västbanken och kan berätta för oss om hur det är.
Till exempel om att befinna sig i Jerusalem i dagar som dessa, när blodiga attentat avlöst varandra:
- Jag måste in till Jerusalem minst en gång i veckan. Man är uppmärksam hela tiden, man märker i luften att folk är spända. Ser man nåt misstänkt, ja nästan så snart man ser en felparkerad bil, så ringer man polisen. Som far ut hela tiden.

Riskabel hemväg
Sedan då att köra hem. Det finns två vägar att välja mellan, kringfartsvägar som väjer undan för de palestinska städerna på Västbanken. Förr körde man genom Ramallah, kontrollerat av palestinska myndigheten. Men numera kör man runtom. För detta är palestinskt land, som allt mer uppfyllts av kringgärdade judiska bosättningar.
Rädslan för överfall finns ständigt i Yohanans tillvaro. Det förekommer bomber längs vägarna, sådana som kan fjärrutlösas. Han har också själv blivit beskjuten:
- Det var för nåt år sen, när det sköts från bilar som körde runt på vägarna. Själv blev jag beskjuten från en taxibil. Men sedan grep polisen några från en palestinsk by, och efter det blev det lugnt.
- Men man vet aldrig. Man tänker över vilken av de båda vägarna från Jerusalem man ska välja, pratar med människor om det. Vilken som är säkrast just den dagen. När jag körde hem idag låg det en massa stora stenar på ett ställe, där det inte fanns några alls när jag åkte in till Jerusalem. Jag var själv utsatt för stenkastning för några år sedan. Det är inte så roligt när man kommer i kanske 100 kilometer och en stor sten kommer infarande genom rutan, folk har ju dött av sånt, säger Yohanan.

Hot mot macken
Osäkert är det, så snart man kommer utanför bosättningen. I den bor, innanför stängsel, omkring 1.500 personer - många av dem beväpnade - rätt så isolerat i den bergsbygd, som det här rör sig om.
- Vår bosättning har inte varit utsatt för något. Men vi har en beninstation vid infarten, och den har bombhotats. Sen har skolan också fått hot. Men det är inget som har inträffat.
Det är nära till städer som Ramallah och Jeriko. Men där är palestinsk mark, och dit skulle det inte falla en jude in att bege sig - om det nu ens är tillåtet. Ett stycke bort har man Jordanfloden; gamla bibliska marker. För Yohanan är detta Samarien (som ju den barmhärtige samariten kom från).
Vardagslivet har sina problem. Den här gången hann inte Yohanan storhandla i Jerusalem, och då blir det genast besvärligare. Visserligen har bosättningen sin egen butik, men sortimentet där är begränsat och priserna högre. Man storhandlar hellre - men tänker sig för, innan man ger sig ut på vägarna. Man gör det inte i onödan.

Berg och öken
I bosättningen bor folket i sina villor och radhus, har sina aktiviteter för barn och ungdomar, sina föreningar. Ibland samlas man från flera bosättningar till något arrangemang. Någon, som hustru Karin, försöker sig på att odla. Men detta är en het och torr trakt, berg och öken. Vatten är bristvara och det är inte så mycket mer än palm och kaktus som klarar sig. Nu på vintern går termometern ner till (plus) 20 grader, på natten kan det bli såpass "svalt" som 15 grader...
- En gång för några år sedan haglade det, säger Yohanan. Då trodde folk här att det måste vara snö...
Kontakter med palestinier har han en del, även om det ju inte blivit lättare med åren. Men han har haft gäster från den palestinska omgivningen hemma hos sig, de har umgåtts som goda medmänniskor.
- Däremot har de inte velat att jag skulle komma hem till dem. De har inte vågat det för att grannarna... ja, för att det skulle kunna hända en massa saker, tyckte de. Och det är ju väldigt synd.

Så mycket lugnare
Yohanan har sin pappa kvar i Svärtinge och var som sagt för första gången på länge hemma i somras. Norrköping har blivit en mycket öppnare och trevligare stad, noterade han då. Och trafiken i gamla Sverige var så mycket fridsammare. Inte bara det att man inte behöver vara rädd för attentat, folk kör så mycket lugnare också.
- Israel är värst i världen när det gäller trafikolyckor. Folk kör som vildingar. Det är fler här som dött i trafiken än i krigen.
Men i Israel kommer familjen att stanna kvar. Och då, till Yohanans glädje, även de båda vuxna döttrarna. Den ena bor i Tel Aviv, den andra i Jerusalem - och ingen av dem har några planer på att flytta tillbaka till Sverige.
Och Jerusalem, i dag en plats för ständiga attentat, är ändå städernas stad för Yohanan Andersson från Norrköping:
- En underbar stad, säger han.
Om än på elva riskfyllda mils avstånd.

Information till våra läsare

Från lugnet i Norrköping till daglig osäkerhet på Västbanken