Från Lill-Slätta till Folkbladet...

Den oförglömliga dag, när 20-årige Kenneth blev uppringd av Folkbladet Östgötens sportchef Rutger Blomberg, hade han redan i två år medverkat som sportfrilans för Östgöten.

- Min allra första artikel har jag sparat, den var lite rolig. När Mjölby Södra slog Kenty i junior-DM:s semifinal med 2-0 var jag själv med, och jag gjorde också båda målen. I mitt eget referat skrev jag dessutom, att Kenneth Thapper varit bäst på plan...

- När jag då skickat upp artikeln med telefax, då lägger Rutger till mitt namn som artikelförfattare! Det hade jag ju inte haft en tanke på, och det där fick jag sedan förstås en del pikar för...

Född år 1949 växte Kenneth upp som storebror till två syskon. Fadern jobbade i 51 år på Högberg & Hultners snickerifabrik, som bland annat svarade för chassin - i trä på den tiden - till TV-apparaterna, som Nefa tillverkade i Norrköping.

Allra första idrottsliga början för Kenneths del ägde rum på "Lill-Slätta", en arena som för somliga utvalda har rent legendarisk status.

- Ja, egentligen var det ju bara ett skogsområde alldeles där vi bodde. Där hade vi grabbar ner träd men behöll några till målen, och vi sådde gräs till en fotbollsplan. Sedan hade vi också friidrottstävlingar, boxningsgalor och allt möjligt annat där.

- Och där hölls vi då under ett antal år. När jag kom hem från skolan slängde jag bara in min väska och sprang ut till Lill-Slätta.

- Från tio år tränade vi också två kvällar i veckan med Mjölby Södra. Sen var jag överhuvud taget oerhört idrottsintresserad, jag lyssnade på radio och följde med i allt. Lätt för siffror och resultat har jag också alltid haft, säger Kenneth.

På Folkbladet i Norrköping blev sedan hans första stora uppgift att bevaka Åtvids matcher. Det var då under den gyllene epoken med Ralf Edström, Roland Sandberg och de andra.

- Och Hageby Baskets utveckling till allsvenskt guld 1980, det var något fantastiskt. Det var då en enda mans verk. Åke Björck!

Ett allsvenskt guld har IFK Norrköping tagit under Kenneths tid, år 1989. Men idrotten är ju så mycket mer än elit och guldmedaljer. En av Folkbladet-sportens starka sidor genom åren har ju också varit bevakningen på bredden, ända ner i vad somliga må kalla "lingonserien".

Och en klubb, som Kenneth råkar känna särskilt väl till även inifrån, det är Smedby AIS.

- Jag kom in där direkt, sedan vi hade flyttat ut dit 1980. Där har jag hjälpt till som ledare så mycket jag kunnat, och där har mina tre grabbar varit med och spelat. Och det har då också varit en oerhört bra skola, för både dem och mig.

- Genom idrotten får barn lära sig lyssna och att jobba i grupp. De får allt det här sociala, som gör att de formas till bra människor. Jag är oerhört stolt över att Karin och jag aldrig haft några problem med någon av grabbarna. Inget ränna nere på stan, och hämtande sent på nätterna. Aldrig något sådant, utan det har varit fotbollen och skolan.

- Idag har alla tre jobb, där de också är ute och talar inför publik. Det är inte alls säkert att de hade klarat det utan idrotten.

- Speciellt för fotbollen är också, att där finns väldigt bra nät för spelarna. Om du inte platsar, så finns det divisioner att falla ner i ända ner till sexan. Och slutstationen, det är ju då Korpen. På det viset är fotbollen i en klass för sig.

Och i en klass för sig är, naturligtvis, även Folkbladet.

- Dagen när jag började här på heltid, den 1 augusti år 1970, var en lycklig dag i mitt liv, säger Kenneth.

- Ett och annat man skrivit har väl kunnat väcka ont blod. Ofta har man ju också fått höra, att man skulle vänta. Men sånt tjänar man inget på, och där har ju konkurrensen med NT varit en ständig morot.

Det var också genom Folkbladet, som Kenneth träffade sin Karin. Hon gick då på gymnasiet men extraknäckte i Folkbladets växel.

Detta var på den tiden, när medarbetarna fick två biobiljetter mot att de recenserade filmen. Kenneth och en kollega brukade gå tillsammans - men så sa kollegan en dag, varför bjuder du inte med dig tjejen i växeln någon gång?

Och det var då just vad Kenneth gjorde, till en film med den lockande titeln "Döden i Venedig"...

Det som han idag mest minns är, att den där filmen var över tre timmar lång och att han olämpligt nog led av ett fasligt ryggskott. Fem gånger om var han nödgad att lämna gamla Royals salong, för att komma ut och någotsånär räta till sig.

Men fortsättning följde alltså, med både Karin och journalistiken. Häromdagen kunde de fira sin 40-åriga förlovningsdag, och 42 år blev det ju på Folkbladet.

Tre barnbarn finns det också, så visst ser framtiden alltjämt lovande ut för den gode Kenneth. Men nog kommer vi på Folkbladet att sakna dig!