Här finns bara tid och utrymme för några nedslag i denna livshistoria, som så länge blev bara sorgligare och sorgligare.
Men efter några år som fri kvinna är Annika Östberg nu åter i vad som, i varje fall i jämförelse med state prison i USA, är rena rama idyllen. Och som idyll framstår för henne också de svenska 1950- och 60-talen, som hon växte upp i.
– De där första tio-tolv åren var sedan en stark grund att stå på mitt i eländet. Jag har träffat så många andra, som fick växa upp bland narkotika och kriminalitet.
Men idyllen i folkhemmet tog tvärt slut ,sedan mamman träffat en amerikan och tagit med sig 12-åriga Annika till Saint Louis. Där fick familjen snart två medlemmar till. Annika kände sig sviken av mamman – och utanför var hon, både hemma och i skolan.
Alldeles ensam– Jag var alldeles ensam, och mamma förstod inte djupet av min känsla. Jag längtade hem, längtade till Sverige, till min farmor och farfar.
Efter att i tonåren börjat ge sig ut på ändlösa promenader kom hon samman med folk i andra änden av Saint Louis. En trummis i ett rockband fattade intresse för henne; han var 24 och hon 13. Hon rymde flera gånger, hamnade i ungdomsvård, rymde igen. Snart hade hon tagit sig ända bort till hippieerans förlovade land Ashbury Haights i San Francisco.
Där handlade det om Vietnam och förändra samhället, om att skapa en ny värld. Men också, och inte minst, om - droger.
Läs mer i tisdagens Folkbladet.