Den mystiska titeln ”Förtroligheten” och får än fler bottnar när vi introduceras i ett övre medelklassområde med gatunamnet Förtroligheten. Gatan påminner lite om en Bergmansk Wisteria Lane från tv-serien ”Desperate Housewives”. Filmens främsta fördel är det otroliga fotot och de fantastiska färgerna. Det är en upplevelse i sig att se ”Förtroligheten” ur ett visuellt perspektiv.
Kvarteret sveps av ett mörker när en man förgriper sig på flickor i området. Eller gör han det? Existerar han eller är det inbillning? Tyvärr väljer William Olsson att inte närma sig svaren.
Många av karaktärerna är alldeles för underskrivna och fragmenterade för att tittaren ska fångas av dem. Därför går det heller inte att sympatisera med dem.
Även relationerna är outvecklade, det finns mycket bakgrund som hade hjälpts av klargöranden. Främst är det relationen mellan Selinda och hennes far som tittaren behöver veta mer om. Tricket är att visa tillräckligt för att hålla kvar intresset. Den balansen klarar inte ”Förtroligheten” helt. Dessutom matchar inte slutet den uppbyggnad tittaren fått uppleva i en över timme. Filmen var snygg, det kändes som att något skulle äga rum, men vad hände?