Efter 30 år i politikens mitt tar Sahlin nu sin Mona ur riksdagshuset.
Mona Sahlin blev nästan statsminister två gånger. Det måste vara någon form av rekord. Så nära. Men ändå så långt borta. Första gången föll hon på en kombination av angivande partivänner och eget slarv. Andra gången föll hon på vänsterlutande partivänner och på egna felbeslut. I måndags kväll bjöd Sahlin in till en hej-då-fest på Strand vid Hornstull i Stockholm.
Jag var där.
Gästerna på mingelpartyt speglade den Sahlinska eran. Två långa statsministrar höjde sig över mängden. Ingvar Carlsson och Carl Bildt må stå långt ifrån varandra i politiska sammanhang. Att Bildt och Carlsson stod på Strands bargolv i måndags kväll kändes dock lika naturligt som att Martin Timell, Maria Wetterstrand, Mikael Damberg, Bengt Westerberg och Robert Aschberg syntes i vimlet.
Mona Sahlin har efter alla sina år ett slags stjärnstatus i politiken. Hennes attraktionskraft är speciell, den går utöver den dragningskraft som tillfaller andra människor med makt och befogenheter. En person med stjärnstatus drar till sig intresse och uppvaktning inte bara när karriären går som tåget.
Vilket den välbesökta festen i måndags kväll var ett uttryck för. "Mona" är sitt eget varumärke på gott och ont. I eftertankens kranka blekhet framstår försöket att smälta samman varumärket Mona med varumärket Socialdemokraterna som ett väl riskabelt tilltag. Ett plus ett blev inte tre. Ett plus ett blev snarare minus ett.
Hennes efterträdare är en några år yngre man från Småland. Håkan Juholt är ännu ett oskrivet blad, ett smalt och nischat varumärke i begränsade kretsar. De som intresserar sig för försvarspolitik vet att Håkan Juholt är en av ingenjörerna bakom den omvälvande förnyelse som svensk försvars- och säkerhetspolitik genomgår. Han har fått sitt eget parti att svänga rejält i militära frågor.
I kretsen av människor som går på socialdemokratiska partimöten för att lyssna på tal av riksdagsledamöter är Juholt ett aktat namn. Han sänder ut signaler och attityder snarare än bestämda uppfattningar i enskilda sakfrågor. Juholts grundtema är den "sociala demokratin". I kortversion är hans budskap att samhället i allmänhet och under Reinfeldts ledarskap i synnerhet har blivit tuffare och brutalare mot människor som har det svårt. Det gillar inte Juholt. Han vill att socialdemokratin ska slåss hårdare för den sociala demokratin. Vilket uppskattas på socialdemokratiska partimöten.
Håkan Juholts uppdrag är att bli något mer än "nästan statsminister". Jag tror att hans chanser är hyfsat goda. Juholts position som oskrivet och okänt blad kommer att dra intresse och förhoppningar till S. Juholts varumärke står inte i vägen för Socialdemokraternas varumärke.
Visst görs det taffliga försök att utmåla honom som en man med bolsjevikiska böjelser. Han har förvisso beskrivit sig själv som stående "något till vänster" i socialpolitiska frågor. Det gör han säkert. Det gör nästan alla aktiva sossar. Juholt kombinerar denna lätta och i mina ögon sympatiska vänsterlutning med att vilja kriga i Afghanistan, vara för EMU och uppskatta stora vägbyggen och kärnkraft. Håkan Juholt är en typisk sosse.
I en kommande bok säger sig Håkan Juholt vara "satans trött" på allt religiöst prat om förnyelse av Socialdemokratin. Juholt har rätt. Det oprecisa babblet om förnyelse i kriskommissioner, valanalyser och debattartiklar av alla de slag, är inte särskilt konstruktivt. Jag är intill döden trött på människor som säger sig vilja "vända på alla stenar" utan att precisera en enda vändbar sten.
Socialdemokratin förnyar sig inte genom prat. S förnyar sig i regeringsställning. Det ska Juholt försöka fixa. Misslyckas han så kan vi snart se fram mot en ny hej-då-fest.