– Jag kunde inte fårstå vem det var jag hörde på radion men jag kände ju så väl igen din röst, säger Peter Johansson till Kajsa Haule.
När de träffas och han ser hennes namnskylt förstår han att hon bytt ut sitt gamla efternamn Mäntyniemi. Men det är långt ifrån alla som de känner igen trots att både Kajsa och Peter var anställda på Ericsson i många år.
– Jag gick och väntade på att få gå på den stora 30-års-festen i Blå huset i Stockholm, säger Kajsa som jobbade på telefonföretaget i 29,5 år innan hon och alla andra som var kvar på Ericsson i Norrköping fick gå.
Det är Kajsa Haule som bjudit in de gamla Ericssonanställda på återträffen.
– Jag har funderat på det här i många år och äntligen blev det av, säger hon.
Det är nu 17 år sedan som Ericsson la ner hela sin verksamhet i Norrköping och sedan dess är det många som inte har setts. Men det blir det nog ändring på efter det här. Redan i början av träffen bestämmer de att de ska bilda Facebook-gruppen "Ericsson Norrköping".
Jill Andersson är troligen den enda som fortfarande jobbar kvar inom Ericssonföretaget som assistent eller sekreterare som det hette förr.
– Jag har överlevt fyra varsel och en nedläggning, säger hon och skrattar och berättar att hon numera alltid har skumpan på kylning oavsett vad som händer.
Många av dem som är här har blivit härdade av sparpaket och nedläggningar.
– Vi har varit förföljda av varsel, säger Inga-lill Rosenqvist som jobbade på Ericsson i 43 år men som vid senaste varslet då hon var i Linköping själv bad om att få sluta.
Nu är hon nybliven pensionär och hon och de andra som Folkbladet pratar med framhåller att Norrköping var den bästa arbetsplatsen.
– Sammanhållningen var så bra här, vi var som en stor familj. Det var verkligen speciellt.
88-åriga Edit Wittesjö som jobbade med det mesta under sina 19 år i företaget håller med. Men hon är rätt ensam om att inte ha upplevt något varsel eller nedläggning.
– Jag hann gå i pension innan det där startade, för 23 år sedan.
Hon känner därför inte igen så många på picknicken. Men så får hon syn på ett bekant ansikte som liksom de flesta andra har grånat lite sedan sist.
– Han därborta fyllde 50 år när jag slutade, säger hon och ler.