"För mig blir det en personlig katastrof"

Inger Jakobsson tar emot hemma i lägenheten på S:t Persgatan där mycket minner om åren som hunduppfödare. Idag rör hon sig med möda, och rullatorn står i hallen. Inger blev sjukpensionär vid 46 års ålder och har en låg pension. En trafikskada tog höger sida av kroppen och tre stroke tog den vänstra sidan. Hon har reumatism, en värk som förvärras i kyla.
- Jag tar mig inte upp på spårvagnar och bussar. De säger att de är handikappanpassade, med låggolv, men det är det inte på alla. Då får jag sitta på den lilla brädan på rullatorn och vänta tills det kommer en som är det, säger Inger Jakobsson.
- Jag kan gå rätt så långa sträckor med rullatorn, men inte på en gång. Jag måste sätta mig här och där, i ur och skur. Det är ganska jobbigt att komma igen efter stroke. En av anledningarna till att jag jobbat för att komma igen är att man vill komma ut, vill kunna besöka släkt och vänner. Man vill fortsätta, ut i livet. Det kostar på, både fysiskt och psykiskt. Nu känner jag: Vad har jag för det?

´Kommunens ättestupa´
- Jag är väldigt föreningsaktiv, det är mitt sätt att leva idag, säger Inger som är aktiv inom PRO, som kassör i Kimstad-Skärkinds förening, som sekreterare i samorganisationen och i det kommunala pensionärsrådet.
Dessutom besöker hon släkt utanför stan, där zontillägg läggs till färdtjänsttaxan. Med en höjning av enkelresa från 16 kr till 30 och en höjning av zontillägg från åtta kronor per zon till 10 kronor skulle det bli för dyrt att åka som idag.
- Allt det där skulle jag inte ha råd med. Det finns ingen möjlighet. För mig personligen är det här kommunens ättestupa. Jag kommer att få lägga av med mitt föreningsliv.

Blir kostnad för vården
Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik, brukar tala om vikten av att komma ut och åtminstone säga goddag till någon i farstun, säger Inger Jakobsson. Hur ofta träffar man någon i farstun när man bor i ett hyreshus, sex våningar upp med hiss?
- Det kommer att bli en massa lallande människor som sitter och pratar med TV:n. Det är att slå mot dem som redan ligger.
Kvarboendeprincipen gäller i Norrköping, att man ska bo kvar hemma till de släpar ut en, säger Inger. Då ska man ju helst kunna leva lite också, inte bara sitta hemma och glo på fyra väggar. Allt fler tanter som sitter hemma och tänker på sina krämpor och går allt längre in i dimman, det kostar i slutänden för vården och omsorgen, menar hon.