Personal som tvingas jobba dubbla pass när passet efter saknar folk, som har slutat svara i telefon på sin fritid för att slippa bli inbeordrade, personal som helt enkelt säger upp sig och – inte minst – en bristande patientsäkerhet. Där är några exempel på hur undersköterskan och sjuksköterskan beskriver situationen det senaste året.
– Att försöka få in personal när någon är sjuk tar mycket tid från personalen och beordring blir mer och mer vanligt. Det vore önskvärt att det finns någon organisation hos arbetsgivaren som skötte detta kvällar och helger, säger Linda Toresand.
Hon är uska och Kommunals representant på avdelning tre sedan två år. Hon har sett hur situationen snabbt försämrats. Bägge händers fingrar går åt för att berätta hur många som sagt upp sig.
– Folk orkar inte längre. Och det är inte så jävla konstigt. Många har familj och när man inte vet om man kommer hem till dem för att göra det man planerat på lördagskvällen när man jobbar dagpasset, för att man inte vet om det finns tillräckligt med personal passet efter, ja, då är det inte så konstigt att man till slut ger upp.
Hon menar att det inte är långt ifrån att någon säger ”nej, jag går hem till min familj nu” – vilket betyder att avdelningen står utan den personal som behövs.
– Det är inte långt borta.
Läs mer: Så här svarar verksamhetschefen på kritiken.
Utöver den rådande sjuksköterskebristen i stort, ser sjuksköterskan Annki Svedberg, som representerar Vårdförbundet, en annan orsak till att det fattas personal:
– Vad gör ledningen för att attrahera sjuksköterskor att söka sig till Vrinnevi? Hur annonseras det och var? Man kanske skulle behöva locka med något, säger hon och exemplifierar med när hon själv tog examen på 90-talet:
– Då erbjöd inlandskommunerna i Norrland sig att betala tillbaka studielånet om man stannade i två år.
Här har man i stället infört ett bonussystem för sjuksköterskor som baseras på den obekväma arbetstid man arbetar och betalas ut två gånger per år. I och med att detta system införs, tas andra tillägg bort. Dessutom blir det skillnad på hur mycket undersköterskor och sjuksköterskor får, vilket ställer grupperna mot varandra. Inte direkt lockande, menar Annki Svedberg. Och:
– Min obekväma arbetstid är lika obekväm som en sjuksköterskas, säger Linda Toresand.
De tycker sig se en förbättring i hur ledningen börjat lyssna på dem. Men att få det att övergå i handling är en annan sak.
– Bland annat har man under en lång tid efterfrågat en övergripande koordinator på Vrinnevisjukhuset, som har koll på vårdplatser och vårdtyngd. Detta skulle underlätta och förhoppningsvis ge en jämnare patientfördelning och bättre arbetsmiljö. Detta håller ledningen med om, men inget händer, säger Annki Svedberg.
Mitt i den personalbrist som råder ska vården fungera, något både Linda och Annki ser som ett orosmoln. På avdelningen finns tolv plus två extraplatser, där en sjuksköterska och två undersköterskor ansvarar för sex plus en var. En dag förra veckan var avdelningen uppe i 15 patienter och en till på väg in, som inte hade någon annanstans att ta vägen. En sjuksköterska skulle då ha ensamt ansvar för nio patienter, vilket hon sa ifrån om.
– Hon har arbetat länge och är erfaren. Hon kände att hon absolut inte kunde vara ansvarig för så många, på grund av ren och skär patientsäkerhet, säger Linda Toresand och avslutar:
– Som tur är är vi ett bra arbetslag som ställer upp för varandra. Men vi kämpar och sliter och frågan är hur mycket mer vi orkar, och på vems bekostnad? Vems anhörig är det som drabbas nästa gång?