Film
FAR FROM HEAVENFilmstaden
"Far from Heaven" är en djupt ironisk titel på en väl skriven och smått lysande spelad melodram om ihålig idyll och bigotteri, stilsäkert fotograferad i samma förkonstlat romantiska manér som de filmer från 1950-talet som är förlagor för Todd Haynes film. Haynes kommer ur den utomhollywoodska amerikanska filmen och berättar gärna om könsrollsöverträdanden med åtföljande kriser och konfrontationer.
Här skildrar han med nutida sensibilitet hur ras- och klassgränser i en välmående amerikansk medelklass rubbas av en hemmafrus frisinne och av blottade familjehemligheter. Julianne Moore gör ännu ett av sina finmejslade porträtt av en välanpassad kvinna fylld av inre spänningar. Den här rollen är inte fullt så inåtvänd som hennes andra, och inte utrustad med de största kriserna, även om hon ska reagera starkt på andras, så hennes manér framträder på ett fördelaktigt sätt än i exempelvis "Timmarna". Hennes liv som mönsterhustru i en idealfamilj, med framgångsrik make i TV-branschen, välartade barn och lojalt afrikanamerikanskt hembiträde, sätts i gungning när hon chockartat upptäcker makens sexuella läggning och utmanar villasamhällets normer genom att umgås med sin nye trädgårdsmästare.
Dennis Quaid, tuff hjälte i många enkla filmer och talangfull aktör i för få bra filmer, överraskar med ett fint porträtt av en välanpassad man med dubbelliv. Den amerikanske mönstermannens sociala mask spricker och avslöjar ångest men också vilja till personlig förnyelse. Bredvid Quaids expressiva spel gör Dennis Haysbert ("Love Field") en ensamstående far som lärt sig att leva med rasism. Han är trygg och illusionslöst optimistisk, men tvingas minska sina livsförväntningar.
I mötet med en make hon lär känna när han lämnar henne och en nära vän som körs ut ur hennes liv står hemmafrun förändrad i grunden. Hennes förgivettagna lycka har upplösts och oskrivna lagar skrivits ut för henne alltmedan alla försöker hålla masken hemma, på jobbet, på konstvernissagen eller under hemmahosreportaget. Dessa avsnitt har subtilt ironisk tids- och klassatir, men som helhet lyckas Haynes få sina karaktärer att stå levande för oss.
I de gamla filmerna slutade hjältinnan ofta som offer för egna svagheter eller omöjliga livsval. I dag har porträtt av psykologiskt bristfälliga kvinnor gått ur modet, och Haynes byter ut personligt förfall mot personlig förändring, bryter familjetragedins mönster och låter filmen bli en utvecklingsberättelse färgad av kommande historiska förändringar. Snart är det 1960-tal, med nya livsmöjligheter.
Så jobbar vi med nyheter