Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film

LARA CROFT TOMB RAIDER: THE CRADLE OF LIFE
* * *
Filmstaden

Norrköping2003-08-16 00:00
STEFAN ANDERSSON
Den första filmversionen av datorspelet om Lara Croft, arkeolog och övermänniska i Indiana Jones stil, var ett svagt försök att göra gammaldags äventyrsfilm i modernaste filmstil, med snabb bildväxling fylld av rörelseenergi, som "Matrix". Den andra filmen avstår från det manéret, men lyckas ändå skapa något av samma medryckande andlöshet, och dessutom berätta en bättre historia på ett bättre sätt.
Bättre i den meningen att Jan de Bonts film byter moderiktiga dekorationer och malplacerad psykologisering mot en rutinerat berättat historia om en skatt med farliga egenskaper, en storhandlare i biologiska vapen samt Laras samarbete med sitt opålitliga ex.
Bättre också därför att de exotiska miljöerna, dödsfarorna, slagsmålen, jakterna och övernaturligheterna är bättre utformade och fotograferade, i konventionell romantisk belysning. Allt detta betyder i princip att Bont och de medarbetare han effektivt använder kommer över samma ribba som en godkänd Bondfilm.
Vad de egentligen vill är att matcha kvaliteten i Indiana Jones självironiska äventyr, men humorn är för svag och larvig, dialogen för simpel, birollerna för färglösa och obetydliga. Att Bonts debut "Speed" var så lyckad beror nog på att allt stämde överens den gången.
Därefter har han visat sig vara oförmögen att höja sig över den otadliga rutinen. Crofts elitgymnastik, skottlossning och luftfärd i Hongkong och ett Afrikaavsnitt i "Sagan om Ringen"-stil fungerar, men Bont kan inte undvika att de ständiga miljöbytena får ett mekaniskt drag, trots att poängen just är att förströ genom omväxling och händelsemättnad.
Angelina Jolie dominerar filmen helt som Croft, atletisk, glamorös och bister.
Många närbilder ger henne starkare karisma än i förra filmen, och mer än så av medveten regi blir det inte. Men det fungerar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping