Färglöst men ändå vackert

Från pompösa musikaluppsättningar till avskalat solo. Gunilla Backman ville efter otaliga roller i storsuccéer som Miss Saigon, Les Misérables och Mamma Mia lägga det tuffa arbetet som musikalskådis bakom sig och istället fokusera på sig själv. Resultatet blev "Nära mig", en föreställning långt från de stora musikalscenernas svulst.
Här kliver Backman upp i ensamt majestät och bjuder på både sig själv och valda delar av sin karriär. Mellan sångnumren berättar hon om sin väg från ungdomens balettskola till de stora scenerna i Tyskland och England. Om sin mamma som upplevde andra världskriget och ett annorlunda möte med en munk.

Helt ensam är hon i och för sig inte. Med på scen finns också en trio som med hjälp av klaviatur, blås och cello vackert ramar in musiken. Till största delen låtar hämtade från olika musikaler.
Det hade kunnat vara en spännande resa in bakom kulisserna på de stora teatrarna eller en rolig skildring av dagens musikalscen. Men manus håller tyvärr inte särskilt hög klass. Det tycks inte som om det finns särskilt mycket av värde att berätta.
Det är knappast en nyhet att det är tufft att jobba med teater och musikal, eller att det är obarmhärtigt med auditions. Backman slår in öppna dörrar i sitt försök att skildra vad som försiggår bakom scenerna. Det hon har att berätta räcker inte att bygga en hel föreställning kring.
Det känns konstruerat, som om de små anekdoterna enbart tjänar som syfte att leda in i låtarna som framförs. Särskilt personligt känns det inte heller. Backman är som vilken överdramatiserande teaterskådis som helst.

Tur då att hon är en lysande sångerska och att föreställningen baseras lika mycket på sång som berättelse. Där snacket är rappt och ibland hetsigt är musiken tillbakalutad och lågmäld. Med det sparsamma kompet tillåts Backman briljera med sin röst. Det är vackert.
Hon betar av en lång rad musikallåtar, men det är inte förrän i slutet som publiken verkligen kvicknar till och hänger på. Uppenbarligen är det materialet från Björn och Bennys Mamma Mia som är mest populärt. Niklas Strömstedts svenska översättningar av "The winner takes it all" och just "Mamma Mia" får det att sjuda i bänkraderna.
Mer sådant och mindre färglös självbiografi och det hela hade varit en större succé.