Får tummen ner?

Håkan Pettersson råkade ut för en olycka för över 20 år sedan och fick en hjärnskada. Idag är han rullstolsburen och kan inte längre kontrollera kroppens alla delar.
Intellektet fungerar helt, men han kan inte tala numera. Han klarar bara att röra högra handens tumme och pekfinger och kommunicerar via en talsyntes.
På frågan om Håkan Pettersson tycker om sitt jobb skriver han i displayen "väldigt mycket".
När kommunen från årsskiftet slopar verksamhetsbidraget innebär det att verksamheten inte kan drivas med anställd personal längre. Det vore "illa", tycker Håkan.

Nya lokaler
Idag ligger Nodak i nya, fräscha lokaler som man flyttade till för bara två år sedan. Borgs fastigheter får beröm för att ha varit tillmötesgående och byggt om lokalen för att passa verksamhetens behov.
Under sina tio år har verksamheten utvecklats och man tillverkar idag visitkort, trycker tidningar, registrerar och ger service till andra föreningar, kommunen, landstinget och privatpersoner.
- Man blir imponerad varje gång man kommer hit. De som arbetar här utvecklas något enormt, säger Håkans pappa Björn Pettersson.
- Jag trivs bra här. Jobbet är varierat och det är viktigt med en meningsfull sysselsättning, säger Leif Svensson som arbetat på Nodak i tio år.

Lämnade institutionslivet
Håkan satt på olika institutioner tills han fick kontakt med Marianne Rogalin på Sandbyhov för tio år sedan.
- Genom att hon fick honom att peka ut abborrar och andra fiskar på en affisch stod det klart att han begrep. Vi trodde inte att han kunde kommunicera alls, berättar Håkans mamma Inga-Britt Pettersson.
Numera avlidna Marianne Rogalin var djupt engagerad i hjärnskadades rätt till ett stimulerande liv anpassat till den handikappades situation.
Hon betonade att hjärnskadade hade möjlighet att utvecklas och var eldsjälen bakom Humlan-projektet som startade 1993 för bland andra Håkan.
Syftet var att deltagarna i projektet på sikt ska slussas ut i arbetslivet. Arbetet började med datorer som arbetsverktyg. När projekttiden var slut 1997 bildades den ideella föreningen Nodak.
Av de tio anställda har hälften lönebidrag. Finansieringen består av bidrag från Arbetsmarknadsverket, kommunen och från den egna produktionen.
- Vi hade räknat med fördubblade produktionsintäkter nästa år eftersom vi har investerat i år. Det skulle innebära mindre behov av bidrag i fortsättningen, säger verksamhetsledare Solveig Bergh-Andersson.
- Jag tycker att det är konstigt att man alltid ska göra besparingar på människor, säger hon.

Förtvivlade föräldrar
Oron för framtiden är stor och Håkans föräldrar är förtvivlade.
- Det är ett unikt tillfälle för vår son att komma ut i arbetslivet. Han får göra något meningsfullt, men nu ska de sparka undan rullstolarna. Det är förskräckligt, säger Björn Pettersson med både sorg och ilska i rösten.
Men Sven Brus, ordförande i Nodak, menar att så illa är det inte:
- Vi har inte tänkt att någon ska sparkas ut. Men vi har fått en tydlig signal om att det inte finns något verksamhetsbidrag i framtiden och då får vi försöka hitta en annan lösning som är bra.
Målsättningen hos ansvariga politiker och tjänstemän tycks vara att gruppen som finns på Nodak ska hållas ihop. Men på frågan om vad som ska ske i framtiden ges bara vaga svar.
- Vi tittar på vad vi kan göra. Men vad vi diskuterar kan jag inte säga, säger Kerstin Pettersson, arbetsmarknadschef.
- Vi vet inte om det fortsätter exakt som det ser ut idag. Vi försöker hitta en lösning, men jag har inte varit så inblandad i det. Tjänstemännen har i uppdrag att se över olika alternativ, så att även försäkringskassan och arbetsförmedlingen kan komma med, säger Rita Lundin Eklund, ordförande i vård- och omsorgsnämnden.

Information till våra läsare

Får tummen ner?