NORRKÖPING
Linnea Kettel från Söderköping arbetar som projektkordinator på Läkare Utan Gränser i Oslo. Huvudkontoret ligger bara några hundra meter ifrån regeringskvarteret och Grubbegata där bomben exploderade och dödade åtta personer den 22 juli förra året.
Linnea Kettel minns dagen som om det vore igår.
- Jag satt i ett möte när det small. Marken skakade, och alla rutorna i byggnaden mittemot slogs ut samtidigt. Det var en konstig syn - fönstren bara försvann av tryckvågen. Ingen i rummet förstod vad som hände. Först trodde vi att det var en gasexplosion, sedan var det någon som kollade nätet där det stod att det handlade om ett terrorattentat. Då utbröt panik, berättar Linnea Kettel.
Linneas föräldrar, Ing-Marie Andersson Kettel och Lars Andersson, hade anlänt till Oslo samma dag.
- Vi höll på att ställa upp husvagnen på en campingplats när vi hörde explosionen. När vi tittade in mot stan såg vi en enorm rökpelare mot skyn. Vår första tanke var att en tankvagn måste ha exploderat på tågstationen, säger Ing-Marie Andersson Kettel.
Panik Ing-Marie Andersson Kettel och Lars Andersson beslutade sig för att ta sig in till stan.
- Vi var så otroligt oroliga. Först fick vi inte tag på Linnea, men sedan svarade hon i telefon. Då visste vi att en bomb detonerat. Stressen över att inte hinna fram till henne om något mer skulle hända - den går inte att beskriva. Vi kände panik, säger Ing-Marie Andersson Kettel.
Inne i Oslo rådde kaos. Ing-Marie Andersson Kettel minns ett surrealistiskt krigslandskap.
- Det var helikoptrar överallt, sirener, krossade rutor och sårade människor på gatorna. Och ingen visste varför bomben exploderat, och ingen förstod vad som väntade, säger Ing-Marie Kettel.
Två timmar senare kom beskedet om dödskjutningarna på Utöya.
Tung dagTrots att det gått ett år sedan terrorattentatet tänker Linnea Kettel på det som hände varje dag. Hon säger att det förändrade hennes syn på livet.
- Vi är vana att leva i ett tryggt samhälle, det som hände skakade om. Jag känner mig inte trygg på samma sätt som jag gjorde tidigare, samtidigt som jag fått större förståelse för hur människor som lever med krig och terror har det, säger hon.
Linnea Kettel hoppas att årsdagen blir ett avstamp, och ett sätt för Norge att gå vidare.
- Jag har sett Anders Behring Breiviks ansikte i media varje dag. Det har varit väldigt påfrestande. Årsdagen är en tung dag, men också en dag att minnas alla de engagerade ungdomar som föll offer för Breivik. Och att han inte fick som han ville - istället har fler unga engagerat sig politiskt mot det han står för, säger Linnea Kettel.
