När Kristina och Johan träffade Lukas första gången bodde han i ett jourhem som Norrköpings kommun köpt in från en konsulttjänst. Då, för fem år sedan, var Lukas ett och ett halvt och yngsta egna sonen Robin sex år gammal. En äldre bror hade redan flugit ur boet och Kristina själv hade precis fått fast jobb.
– Vi var klara med småbarnsåren och fick lov att ta ställning till om vi skulle börja om med allt – blöjor, välling och så vidare – igen.
Familjen hade egentligen tänkt ta sig an ett barn några år yngre än Robin, som gärna ville ha ett yngre syskon.
– Med facit i hand är vi glada att vi tackade ja, säger Kristina. Jag var för gammal för att skaffa fler barn så det här var ett bra sätt för Robin att få en lillebror.
Under Lukas första år hos familjen stannade Johan hemma med honom och hälsade ofta på hos Robin på föräldrakooperativet. Nu börjar han snart i förskoleklass på skolan där Robin blir sjätteklassare till hösten.
Idag har Lukas och Robin utvecklat en syskonrelation som vilken som helst. Syskonkärleken är tydlig när de munhuggs över vem som ska äta flest bullar. De två bröderna spelar ishockey och innebandy och sporten utgör en stor del av familjens aktiva vardag.
– Ibland kan vi undra vad som skulle ha hänt om vi hade fått hem en kille eller tjej som sitter still och funderar på livet, eller inte tar för sig lika mycket. Lukas passar perfekt hos oss, och det tror jag är avgörande – att man hittar rätt. Där visste familjeenheten vad de gjorde.
Lukas har kontakt med båda sina föräldrar från och till under de perioder då de mår bra. Hans pappa ringer och skriver från fängelset och Kristina eller Johan tar med honom dit på besök varje månad.
– Här kör vi med raka kort, säger Kristina. Lukas pappa fick själv berätta att han sitter i fängelse och blev nervös inför det, men Lukas köpte förklaringen och reflekterade inte särskilt mycket över det. När min man, som var med på fängelset den dagen, sedan frågade Lukas om han inte skulle berätta för mig vad pappa berättat svarade han enkelt att ja men det vet hon ju – hon har ju varit där!
Kristina tror att bland det viktigaste för en familjehemsförälder är att vara ärlig och bemöta barnets frågor.
– Om någon frågar hur det är med pappa kan Lukas kontra med – vilken pappa? Han känner till sin familjesituation och vet att han har två pappor och två mammor, vilket inte är något konstigt idag. Han vet vilka som är hans riktiga föräldrar, men han måste också få veta att det är här han bor och har sin trygghet.
– Många är rädda för att föräldrarna ska ta all tid, och visst – det tar tid, men det är ju ingenting jämfört med allt det Lukas ger tillbaka. Och vi har haft riktigt roligt med föräldrarna när vi umgåtts med dem.
Fotnot: Familjemedlemmarna heter egentligen något annat. De har valt att vara anonyma av respekt för barnens integritet.