Vill ni veta en hemlighet? När jag var ung, innan artonårsdagen, lånade jag en (hemlig) persons leg för att gå ut på Hugo. En kväll som jag var så otroligt nervös inför. Nervös om vakten skulle märka, nervös om alla tips jag fått inte skulle funka, nervös att någon äldre person skulle känna igen mig skvallra för vakten (för jag hade hört talas om den där gratis shoten till personen som skvallrar).
Jag stod i kö i en halvtimme innan dom öppnade och det var inte en jävel där utom jag och min dåvarande pojkvän. I lilla handväskan låg det en förköpsbiljett, för det var inte en helt vanlig Hugo kväll utan en KONSERT-kväll! Ett litet, kanske meningslöst, band men det kändes så himla stort! Hugo, jag menar H.U.G.O! Det legendariska HUGO! Där mina äldre vänner fick gå, där alla hade det alldeles, alldeles... underbart.
Jag kom in, efter nervöst skämtat med vakten som tittade misstänksamt länge på leget. Bandet som sedan kom att spela typ två låtar innan dom för fulla rullade av scenen och jag var hemma innan tolvtiden. Men ändå, jag var ju så himla ball! Skröt nog om det dagen efter i skolan för jag tyckte att jag var så himla häftig!
Det var nog inte en jätteskoj kväll egentligen, och verkligen inte min bästa utekväll och verkligen inget att skryta om, men jag kommer alltid att minnas den som den första gången jag vågade mig ut i den stora, läskiga krogvärlden!