Facklig kampanj för att rädda kollektivavtalen

Lars Franzén frågar sig om inte snålheten bedrar visheten, när företag drar ner sina personalstyrkor till sådana minimum. Det kan ju inte gärna löna sig att emellanåt behöva stänga av maskiner, och till och med hela avdelningar.
Tillsammans med Tomas Landberg från Industrifackets avd 14 (Östergötland samt Tranåsområdet) besökte han på fredagen det Norrköpingsföretag, som länge hette Hernia men nu National Starch & Chemical AB - vilket också speglar de ändrade ägarförhållandena.
Men företaget ligger kvar där det väl alltid, eller i varje fall i 80 års tid, har legat - på industriområdet invid Kneippen. Lim, smältlim likaväl som vattenbaserat lim, förblir också huvudprodukten även i det tjugoförsta århundradet.

Tunga lyft försvann
Klubbordföranden Leif Persler kunde berätta om att även Hernia fått vidkännas vissa nedskärningar på senare år:
- Det var ju i och för sig en massa tunga lyft som försvann, när man satte in robotar i stället. Förr i tiden blev det fler jobb när företag investerade, men nuförtiden betyder det ju i stället att de tar bort folk.
Det där känner också Industrifacket, en förening av Fabriks samt Textil och Beklädnads, av. Vid sammanslagningen 1993 hade det nya förbundet 125.000 medlemmar, men nu har antalet redan hunnit sjunka till 98.000.
Det beror dock inte på att den fackliga anslutningen skulle ha minskat. Utan här spelar rationaliseringarna in, liksom den pågående utflyttningen ur landet av industrijobb.
Lars Franzén nämner det just aviserade utflyttningen av Borås Väveri, som för övrigt Norrköpings Strömma flyttade över till för några år sedan, till estniska Narva.
I den genomförda kampanjveckan har kollektivavtalens framtid varit en huvudfråga.
- Det är ingen tvekan om att arbetsgivarna försöker luckra upp kollektivavtalen, säger Lars Franzén. Vi har ställt frågan nu, hur det skulle ha varit om vi inte hade haft dem.

Tagit för givna
- Som det blivit i dag har många tagit kollektivavtalen för givna. Man har nu haft dem i hundra år och märkr inte först, när arbetsgivarna börjar angripa dem. Bland annat vill de nu bestämma mer över, hur arbetstiderna ska förläggas.
Någon oro för den fackliga förelsens framtid hyser Franzén inte. Nya krafter växer fram, medelåldern på fackliga kurser har sänkts.
- Och något som är kul, inflikar Tomas Landberg från avdelningen, det är att det kommer fram så många yngre tjejer bland de fackligt aktiva. De är väldigt duktiga, och uppväxta i en helt annan mentalitet än förut. De tar för sig. Det är kanonbra.
Under veckan har nu Industrifackets hela förbundskontor varit ute i landet, deltagit i möten men ibland - som nu på National Starch & Chemical - i stället valt att gå runt och prata med folk.
Och där ute på, som man säger, golvet finns det då både en och annan med vassa synpunkter:
- Lönerna är för dåliga här, slår Thomas Nordqvist fast utan att huttla. För 15 år sen låg vi i topp i Norrköping, nu ligger vi i botten.
Nordqvist jobbar på lagret, kör truck på utlastningen. Han har varit 17 år på Hernia och ser det utländska ägandet - först amerikanskt, sedan engelskt - som en bidragande orsak till lönenedpressningen.

Kulturkrockar
Överhuvud taget har det på senare år varit en del krockar, när utländska ägare försökt införa andra företagskulturer än de vanliga svenska.
Ett tag var det, enligt Nordqvist, "ett väldigt rabalder". På senare tid har det dock varit lugnare.
Synpunkter som representanterna från förbundet och avdelningen väl nu tar med sig - liksom annat som de fått höra ute på arbetsplatserna under den gångna kampanjveckan.

Information till våra läsare

Facklig kampanj för att rädda kollektivavtalen