Eva fick livet tillbaka
NORRKÖPING? Jag har varit med om något fantastiskt! Den som säger så är Eva Landbecker och själva hennes uppenbarelse ser ut som ett under: de mörkbruna ögonen ser intensivt på oss, hon har frisk färg och blänkande svart hår. För några månader sedan fick Eva två nya lungor. Hon tycker att hon fått livet tillbaka och har vunnit massor: styrka, insikter, mod. Låt oss berätta hennes historia.
"Jag älskar livet på ett helt annat sätt nu än förr. Jag har mött så mycket kärlek och känner mig starkare än jag var tidigare i livet", säger Eva Landbecker, 54 år och med två nya lungor. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Eva bodde i Lindö och för fem år sedan började hon få besvär med konditionen. Hon brukade cykla till stan och märkte snart skillnad. Det hjälpte inte att börja träna mer.
Till sist blev det alltför besvärligt, hon fick helt enkelt inte luft, och hon hamnade akut på lasarettet.
? Jag undersöktes och både då och senare har jag alltid fått den bästa vård, trots att det tog en tid innan jag kunde få någon diagnos.
Det var efter ett arbetsprov hon visade mycket dåligt ekg och vid det tillfället fanns en hjärtspecialist på sjukhuset.
? En väldigt duktig läkare har jag förstått. Det är nämligen så att hjärtat tar väldigt mycket stryk, men det var ju mina lungor som var sjuka.
Den medicinska termen heter primär pulmonell hypertension. Det betyder förhöjt tryck i hjärta och lungor men har ingenting att göra med det vi i dagligt tal kallar blodtryck. Det här är en mycket ovanlig sjukdom.
Eva tog det så lugnt att de överraskade henne själv.
- Jag fick veta att det skulle gå att medicinera en tid, men att det skulle bli nödvändigt med transplantation längre fram. Det gick ett år. Visst var det väldigt besvärligt ibland, jag hade syrgas hemma. Samtidigt har jag haft mina föräldrar, mina söner och mina syskon nära mig och så en helt fantastisk hjälp från LAH och så alla dessa människor på lasarettet. Det kanske låter som en klyscha, men det har varit en fantastisk upplevelse. Det kändes som om alla på sjukhuset älskade sitt jobb, från undersköterskor till professorer.
Eva sitter i soffan i sitt vackra hem mitt i Norrköping. Hon är vackrare än jag minns henne från tidigare och om man inte visste bättre skulle man avundas henne hennes erfarenheter.
- Jag vet att jag har varit mycket nära döden flera gånger men jag har nästan alltid trott att det skulle ordna sig. Jag har fått lära mig vad ångest är, men även det har blivit något jag kan hantera nu. Men visst är det fruktansvärt.
<b>Andra chansen</b>
En av hennes pojkar brast en gång och sa "måste du vara så himla tapper hela tiden!"
- Men det är ju så jag känner, min livskvalitet har ökat och nu känner jag att jag aldrig behöver vara rädd för någonting längre.
Nej, det är inga klyschor, Eva menar det hon säger och vill få oss att förstå.
Det blev väntelista till kliniken i Lund, hon hade lunginflammation när första erbjudandet kom, hon var på regionsjukhuset efter ännu en infektion när det ringde på personsökaren igen. Då var läget bättre, det blev flyg och ambulans - och då var det inte mycket liv kvar i den lilla pinade kroppen, Eva hörde en sköterska säga att planet måste går ner på lägre höjd för att patienten var dålig. Det blev en kort förberedelse.
- Jag kom till sjukhuset i Lund före lungorna. Jag var inte rädd. Jag kände mig trygg och litade fullkomligt på människorna omkring mig.
Två friska lungor sattes in i hennes kropp sista maj 2002.
- Vi var fem stycken som fick transplantationer vid den tiden. Det hände ganska många olyckor då.
Två dagar senare vaknade hon upp. Där fanns alla hennes närmaste. Nu kommer tårarna i ögonen.
- Mamma sa, vi är hos dig, allt har gått bra. Jag hörde och såg alla, men jag kunde ju inte svara då. Jag kände det som jag låg i ett litet fågelbo.
Så började en kamp som kanske fortfarande pågår. Träna upp förtvinade muskler, träna andning, sköta medicinering, möta livet på alla plan. Börja äta. Ett nytt liv.
Men Eva får det att låta avundsvärt. Utom familj och vänner har hon en synnerligen god vän vid sin sida.
- Det är en gåva. Jag vill inte ha något ogjort. Ibland tänker jag på den som donerade sina organ till mig, men mest på de anhöriga till den personen. Det känns som någon storsint person skänkt mig liv.
Eva är intresserad av konst, heminredning, sömnad, en gång var hon elev på Lennings. Hon gör allt sådant nu, tar vara på dagen och låter ärligt ödmjuk.
- Det finns tankar som har kommit till mig nu som jag inte hade tid att uppfatta förr.
Och hon upprepar: jag älskar livet och vill inte ha något ogjort.
Så jobbar vi med nyheter